Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling: Recent Episodes
Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling
Den rike mannen som kom fram för att få vägledning av Jesus får två svar (Matt 19:16-26). Det ena gäller hur han ska få evigt liv, och det andra hur han ska bli fullkomlig. Båda avslöjar Guds enorma godhet och människokärlek. För att få evigt liv uppmanas han att "hålla buden", för att bli fullkomlig, att "sälja allt" och följa Jesus. Vad är innebörden av dessa båda svar? Det handlar denna predikan om.
Många protestanter har svårt för vår ortodoxa vördnad för Guds Moder Maria. Men när man studerar dagens högtid närmare, Guds Moders avsomnande, framstår denna vördnad som en naturlig följd av den kristna trons fundamenta! Guds Moder är förstlingsfrukten av vårt framtida gudomliga tillstånd. I hennes person har vår mänskliga natur redan uppnått den gudomliggörelse som vi alla är kallade till. Den tomma grav vi gläds över vid påsken är förutsättningen för Guds Moders tomma grav som vi firar idag - och i förlängningen allas vår tomma grav!Låt inte Gudaföderskan vara en stötesten för dig, utan låt henne vara det stöd som hon i själva verket är!
Vad är tro? Vad betyder det när Jesus talar om det omöjliga: "Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er" (från Matt 17:14-23)? Tro är inte en filosofisk fråga eller en kraftansträngning i stunden, utan en dygd som övas upp i samarbete med Gud. Tro är trohet, trofasthet, att vara trogen. Gud är trofast (1 Kor 1:9). Om vi riktar vår lilla tro, stor som ett senapskorn, mot Kristus, då kan den växa sig större och till och med bära oss genom det omöjliga.
Har du någonsin känt det som att du håller på att sväljas av ångestnattens höga vågor? Eller kanske att du kvävs av otrons blixtkrig innanför och utanför din själ? Att du håller på att begravas av lidelsernas och syndens stora antal? Ett sätt att läsa dagens evangelietext (Matt 14:22-34), i vilken Jesus går på vattnet, är högst personligt: ibland är livet som en storm, och man kan uppleva sig kastad hit och dit av stormens vågor. Jesus överger inte dig i en sådan situation, fastän den kan upplevas närmast outhärdlig. Han som är sann Gud och sann människa är med dig och säger: "Var lugn. Det är jag. Var inte rädd."
På Antiokias kyrkas stora helgonfest, då hon firar sina skyddshelgon Petrus och Paulus, apostlafurstarna, har vi anledning att stanna upp vid begreppet ”apostolisk” och vad det innebär för kyrkan, tron och oss själva.
Denna lördags text är hämtad från Jesu bergspredikan (Matt 7:1-8), och handlar om den allvarliga synden att döma sin nästa. Den som dömer sin nästa, säger Jesus, är som en som försöker ta ut en flisa ur sin nästas öga när han själv har en bjälke i sitt eget. Att döma sin nästa vittnar därför om en djup andlig omognad, okunskap om vem Gud är, samt rent ut sagt avguderi! Så länge en kristen förblir vid denna synd hindrar han eller hon Guds kärlek att flöda till sin nästa i sitt liv.
På alla helgons dag läser vi Herrens ord om att sätta honom framför allt (Matt 10:32-33; 37-38; 19:27-30). Helgonen är våra förebilder i detta. De är människor som vi, och det enda som skiljer dem från oss är deras totala överlåtelse till Herren. Genom att gå i deras fotspår kan vi efterlikna dem. För det behövs två saker: andlig träning samt förtröstan på Gud. Om detta handlar denna predikan.
På pingstdagen firar vi den Helige Andes nedstigande över apostlarna och Kyrkan. Anden kallas i Trosbekännelsen bl.a. för "Livgivaren". I denna predikan utforskar fader Mikael vad det innebär, och vad det skulle innebära om Kyrkan inte hade den Helige Ande. Vidare några ord om vad livet för den kristne innebär i gemenskap med den Helige Ande, nämligen barnaskap.
I denna lördags evangelietext talar Jesus om hans gemenskap och enhet med Gud Fadern (Joh 14:10-21). Det är ett budskap om att han är sann Gud. Men Jesus säger också något fantastiskt om dem som hör till Jesus: i honom bjuds de kristna in till den heliga Trendighetens liv och gemenskap!
När Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) skänker han honom inte bara fysisk syn, utan också trons blick. Det är på så vis som Skaparen fullbordar sin skapelse. Men de som menar sig se, nämligen fariséerna, förblir blinda trots att världens ljus skiner mitt inför deras ögon.Fader Mikael talar också kort om frågan kring om Gud straffar barn för deras föräldrars synder.
Vad innebär det när Jesus säger till Fotini, kvinnan vid Sykars brunn, att "den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha" (ur Joh 4:5-42)? Och spelar det någon roll om Jesus sitter "vid" eller "på" brunnen? Evangelisten Johannes förmedlar på ett subtilt sätt att Jesus, det nya templet, är den sanna tillbedjans plats. I hans Kyrka frambärs tillbedjan i kraft av den Helige Ande. Hör mer om det i denna predikan.
Hur hänger dagens evangelietext (Joh 5:1-15) ihop med frågan om Gud och det onda, det klassiska teodicéproblemet? Mannen vid Betesdadammen "hade ingen människa" som kunde hjälpa honom? Men vad är en människa, vem är Människan, och hur hänger det ihop med frågan om lidandets problematik? Om detta handlar denna predikan.
Helige Porfyrios talar ofta om den andliga kampen. Till exempel sade han ”Du kommer inte bli ett helgon genom att jaga bort ondskan. Ignorera ondskan. Om du ser mot Kristus kommer han att frälsa dig” (Sårad av kärlek, 2024, s. 177), och på ett annat ställe framställer han två vägar till helgelse: dels ”den svåra och smärtsamma vägen som innebär kraftfulla utfall mot ondskan, och den enkla kärleksfulla vägen.” Den senare innebär rent konkret, enligt helgonet, att ”öppna en liten glugg [i din själs inre] för att släppa in ljuset så kommer mörkret att försvinna” (Ibid. s. 178-9). Med utgångspunkt i dagens Episteln (1 Petr 5:6-14) och Evangelium (Luk 10:16-21) predikar fader Mikael om den andliga kampens enkla väg.
Aposteln Thomas fick vidröra något aldrig tidigare skådat, nämligen den förhärligade fullkomnade mänskliga naturen, när han rörde vid Kristi sår (Joh 20:19-31). Av sin människokärlek lät Kristus honom göra det utan att förgås, precis som han låter oss smaka den himmelska födan i den heliga eukaristin.
På palmsöndagen firar vi Jesu intåg i Jerusalem, Messias ankomst till den heliga staden (Joh 12:1-18). Vad för slags Messias är Jesus? en som kommer "ridande på en åsna", en ödmjuk konung. De heliga fäderna tolkar Jerusalem på många olika sätt. Dels den konkreta staden i sig, dels Guds Kyrka som det nya Jerusalem, men också den troendes själ som det inre Jerusalem. Vad innebär det då att Messias, Jesus, rider in i vår själ? Och hur hälsar vi honom in där? Om det handlar denna predikan.
Den femte söndagen i fastan kallas heliga Maria av Egyptens söndag, och i evangelieläsningen ger Herren oss vår målbild för fastans asketiska kamp: "den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark 10:32-45). Askesens mål är tjänande kärlek till Gud och sin nästa.Heliga Maria av Egypten är ett vackert exempel på omvändelsens skönhet och hopp. Ingen bör förtvivla, för omvändelsen ger oss alltid en väg mot Gud. Heliga Marias omvändelse var dock inte bara för hennes uppenbara synd och last, utan gick verkligen på djupet. Därför ska den som tror sig vara färdig med omvändelsen ta henne som exempel och alltid gå ett varv djupare. Vid varje nytt djup möter Gud med sin kärlek.
Denna lördags predikan hämtar teman från såväl episteln (Hebr 6:9-12) som evangeliet (Mark 7:31-37). Fader Mikael framhåller det faktum att Gud inte är orättvis, men att vi människor gärna projicerar våra mänskliga förväntningar på honom och därmed lurar oss själva. Gud är dock inte orättvis, han är trofast. När vi klamrar oss fast vid hans trofasthet har vi gott hopp och frimodighet.
På midfastosöndagen ärar vi korset, dels genom en procession i kyrkan, men framförallt genom att låta det vara kompass och vapen i vårt liv. Herre säger själv: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig" (Mark 8:34-9:1). Redan innan Kristus dött på korset är alltså korset vägen till frälsning! Men hur och varför? Det handlar denna predikan om.
Den lame mannen bärs av fyra vänner till Kristus för att få läkedom och frälsning (Mark 2:1-12). Vem vill inte ha sådana vänner, som gör allt för att hjälpa sin vän? Men det finns dåliga vänner och goda vänner. Hur känner vi igen dem, och vilka ska vi odla vänskapen med?
Ikonen är den naturliga följden av att "Ordet blev kött" (Joh 1:14). Den är också sigillet på den sanna tron, att Jesus Kristus är "sann Gud och sann människa,." Därför går de vilse som inte vördar ikonen. Men vi som nu firar ortodoxins seger denna söndag, vi måste också se till att ortodoxin segrar i våra vardagliga liv, dvs. att vi blir ikoner av Kristus: milda, ödmjuka och kärleksfulla gentemot människorna.
På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: "Vad är egentligen förlåtelse för något?" Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.
Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte "den kärleksfulle faderns" ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss - full av kärlek och barmhärtighet - när han tar emot oss syndare i omvändelsen.
Fariséens och Tullindrivarens söndag (Luk 18:10-14) ger oss förkroppsligade exempel på högmodet och ödmjukheten, och i förlängningen på helvetet och himmelen. Högmodet är nämligen Satans främsta kännetecken, medan det var just genom ödmjukheten som Gud gav oss frälsningen! Lyssna till denna predikan för en djupare genomgång av innebörden av detta för en kristen i allmänhet, och nu inför fastan i synnerhet.
Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: "Han har tagit in hos en syndare!" Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.
Helige Antonios är en av våra största förebilder i det asketiska arbetet. Han fick en djup ödmjukhet och kärlek från Gud, eftersom han hörsammade Kristi undervisning och lära. Om vi lyssnar till Kristi undervisning denna lördag (Luk 6:17-23) kan även vi stå djupt förankrade i samma ödmjukhet och kärlek. Herren säger: ”Saliga är ni som är fattiga”, ”saliga är ni som hungrar”, ”saliga är ni som gråter” och ”saliga är ni när människorna hatar och hånar er” för Människosonens skull. Vad kan vi lära oss av dessa bud?
Söndag efter Teofania (Matt 4:12-17) tog vi emot tolv personer i Kyrkans gemenskap genom dop och myrrasmörjelse. Fader Mikael predikar om varför vi döper, vad dopet är och vad som händer med den som döps.
Söndagen före Teofania läser vi om hur Johannes Förelöparen och Döparen predikar och manar till omvändelse (Mark 1:1-8). Johannes vet dock om att han inte är "center of attention" utan att Kristus är det. Därför säger han också: Han måste bli större och jag måste bli mindre" (Joh 3:30). Det är ord som gäller varje kristen, men det paradoxala med ett sådant förfarande är att det inte leder till självutplåning, utan tvärtom: vi blir dem vi är skapta att bli i Kristi likhet.
Vi firar lördagen före Kristi födelse, och texten handlar om kampen för att få komma till Guds rike (Luk 13:19-29). Kampen består i hög grad av att leva i hoppfull ödmjuk omvändelse, precis som många av Kristi förfäder gjorde (t.ex. skökan Rahab, kung David). Förvisso är tiden ute att vara en Kristi förfader, men ännu finns tid att efterlikna dem och bli Kristi efterföljare. Kristus föddes för att dö. För oss är det det motsatta som gäller: vi dör för att födas. Genom att dö för egot och dö med Kristus i dopet vinner vi ett nytt sant liv med Kristus!
Jesus berättar en liknelse vid en måltid hos en farisé (Luk 14:16-24). Liknelsen handlar om människor som bjuds till en festmåltid, men som tackar nej. Istället bjuder arrangören in andra gäster. Läser man denna text i dess kontext av hela kapitel 14 ser man att de som först bjuds in visar sig sakna barmhärtighet, ödmjukhet och givmildhet. I avsaknad av dessa dygder går de miste om festen, och det är en sanning som är lika sann idag som den var då Jesus berättade den.
I kvinnan som lidit av en sjukdomsande i 18 år (Luk 13:10-17) ser de heliga fäderna människan som lider av synden. Alltsedan syndafallet har hon varit vänd mot marken, det materiella och förgängliga, oförmögen att resa sig och blicka mot himmelen. Men Kristus lägger händerna på henne och läker henne, då, och ännu idag i kyrkan genom dopet och bikten. Hör hur i dagens predikan!
Denna söndag firar vi helige aposteln Andreas, den förstkallade (Joh 1:35-51). Jesus sade till honom "Kom och se", och vad han fick se under de tre år som han följde Mästaren fick honom att gå ut vida omkring med evangeliet. Han kom bl.a. till Krimhalvön, och led slutligen martyrdöden på ett X-format kors i Patras, Grekland. Vad han förkunnade var samma omvändelse och kärlek som han hört Herren förkunna. Idag är det vi som i vår tid och kontext är kallade att vittna om denna omvändelse och kärlek!
Den rike mannen i söndagens text (Luk 12:16-21) befanns vara fattig inför Gud när han plötsligt och oväntat dog. Hur ska man leva som kristen för att komma inför allas Domare skrudad i goda gärningar och med skatter samlade i himlen? Om detta handlar denna predikan.
Den man som möter Kristus och hans apostlar i lördagens evangelieläsning (Luk 9:37-43) tycks betrakta Jesus nästan som en automat eller magiker. Hans tro är synnerligen omogen! Men utan en genuin tro - även om den är liten och svag - blir det ingen synergi mellan Gud och människan, ingen samverkan till gudomliggörelse och frälsning.
I söndagens evangelium (Luk 8:41-56) botar Jesus kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, och uppväcker den tolvåriga lilla flickan från döden. Dessa mirakler är fantastiska i sig själva, men vi kan också läsa dem på flera olika sätt och finna budskap som ger orsak till jublande glädje och stort hopp!
Den rike mannen i dagens text (Luk 16:19-31) har inget namn. Hur kommer det sig? Vad säger vårt namn om oss, och vilka namn har vi som är kristna? De namn som Gud kommer ihåg är de som är skrivna i "livets bok", men vad präglar deras liv som fått sina namn inskrivna där? Om detta handlar denna predikan.
Hela Jesu liv är en enda lång exorcism. När han flyr som barn till Egypten driver han Egyptens avgudar på flykten. När han kommer till Gerasenernas område driver han ut demonerna från de plågade där (Luk 8:26-39). Denna exorcism kulminerar i korset, på vilket Kristus krossar Satan under sina fötter. Kyrkan fortsätter denna exorcism i hela sin verksamhet, och den kristne kan också delta i det genom att efterlikna Kristus. Hör hur i denna predikan.
Liknelsen om såningsmannen och sådden (Luk 8:5-15) bjuder in till självrannsakan. Sådden är evangeliet, och marken den landar på representerar hjärtats åkermark hos olika människor. Vem av dessa är du? Och vad behöver du göra för att bra frukt i din tro?
För att bli gudomliggjord måste du först bli kristen, och för att bli kristen måste du först bli människa. I söndagens evangelium (Luk 6:31-36) säger Herren Jesus "Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem." Detta kan tyckas alldeles självklart, men så enkelt är det tyvärr inte. Kärleken till egot trumfar ofta över kärleken till vår nästa. Syndafallet har gjort oss omänskliga! För att återfå vår sanna mänskliga natur måste vi bli iklädda Kristi sanna mänsklighet. Det sker genom dopet och det asketiska arbetet. Det kan i sin tur leda vidare till en Guds-lik kärlek som inte går att förstå med vårt begränsade mänskliga förnuft!
Är du en Petrus eller en Judas? I söndagens evangelietext får vi höra att lärjungarna lämnade allt och följde Kristus (Luk 5:1-11). Det kom också att inkludera deras politiska och ideologiska föreställningar om Messias och hans uppgift på jorden. Petrus kom till insikt, omvände sig och fick upprättelse. Judas klamrade sig fast vid sina världsliga föreställningar, förrådde Kristus, och gick under av förtvivlan och hopplöshet. Även idag kommer människor till Kristus. Frågan är: har de lämnat allt, inklusive sina ideologiska föreställningar, såväl till höger som till vänster? Den som inte gjort det kommer gå samma öde till mötes som Judas. Den som lämnat ideologierna utanför Kyrkan har chans att, likt Petrus, verkligen förstå vem Kristus är och lära känna honom. Så vem är du: Petrus eller Judas?
Grunden för frälsningen är att tro på Jesus som "Jag Är", dvs. det namn genom vilket Gud uppenbarade sig för människorna och särskilt Mose. Jesus säger att han är densamme, den vars namn är Jag Är. Sättet han visar vem han är, är genom korset: "När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är" (Joh 8:28). Genom korset lär vi känna den Gud som är kärlek (1 joh 4:16). Var gång vi ser på korset - i vårt dopkors om halsen, i vårt hem, på kyrktornet, i naturen - så kan vi bli påminda om hurdan Gud är, nämligen den ende människoälskande.
Söndagen för Korsets upphöjelse betonar korsets väg för vår upphöjelse. Upphöjelse betyder, i andlig bemärkelse, att bli helig och gudomliggjord. Korset är vägen som vi vandrar i Jesu efterföljd. På samma sätt som han inte ryggade tillbaka eller klev ned från korset, så kallas vi också att stanna kvar på vårt kors och genom det stiga till himmelens höjder.
Denna "Söndagen före korsets upphöjelse" läser vi ur Johannes evangeliet 3:13-17. Där framkommer mycket om Guds karaktär och kärlek i några korta verser. Gud själv tar initiativet för vår frälsning. Han är den som steg ner som Människosonen för att vi skulle kunna stiga upp med honom som Guds söner och döttrar. Vägen för det är korset, men det är inte ett vredens redskap, utan det yttersta uttrycket för Guds kärlek.
Den unge rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26) erfar att han saknar något. Detsamma gäller alla människor: vi saknar Gud så länge vi inte funnit honom, och vi försöker mätta den längtan med alla möjliga substitut. Det är som den helige Augustinus omvittnar i sina Bekännelser: "Du, o Gud, har skapat oss till din avbild, och vårt hjärta är utan frid till dess att det får frid i dig." Frid och fullkomning når vi hos Kristus, och enbart hos honom. Priset är bara att "sälja allt", men vad innebär egentligen det? Om detta handlar denna predikan.
I liknelsen om den orättfärdige tjänaren (Matt 18:23-35) undervisar Herren Jesus om vikten av förlåtelse. Den som förlåter breder ut himmelriket här och nu, och efterliknar Guds egen karaktär. Den som inte förlåter deltar inte i himmelrikets utbredande, utan kastar sig själv rentav i en märk fängelsehåla, och binder sig med vredens, fåfängas och stolthetens bojor.
Denna lördag fick vi höra om hur Jesus vände sitt ansikte mot Jerusalem (Lukas 9:51-57, 10:22-24, 13:22) för att visa Guds kärlek genom korset. Vi firar också den "icke av människohand gjorda ikonen av vår Herre och Frälsare", även kallad Mandylion. Det ansikte vi ser på denna ikon visar för oss vem Gud är och hurdan Gud är.
Matteusevangeliet 14:22-34. När Petrus släpper Jesus med blicken och ser på stormvågorna omkring sig sjunker han. Han bjuder in stormen i sitt hjärta, och den jagar ut tron och tilliten till Gud. Samma sak gäller för oss: När vi slöpper Kristus med blicken bjuder vi in sådant som drar oss ner i förtvivlans och otrons djup. Ergo: i allt - håll trons blick stadigt på Herren Jesus Kristus.
När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd - och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!
Den som vill vara ett barn till vår himmelske Fader behöver "älska sina ovänner och be för dem som förföljer oss" (jfr. Matt 5:42-48). Att älska på detta vis är det som särskiljer kristna från världens barn. Men vem kan älska så? Det måste vi få Guds hjälp till.
I och med den helige Andes nedstigande över Kristi Kyrka på pingstdagen är Guds frälsningsverk fullbordat. Objektivt sett har Gud gjort allt för att öppna vägen till frälsning för oss. Nu får vi samarbeta med Andens nåd och kraft på vår frälsning. Platsen där detta samarbeta mellan oss och Gud sker är i Kyrkan, och delaktigheten i denna livgivande Andes kraft skänks oss genom dopet och myrrasmörjelsen - inseglet på den helige Andes gåva.
Denna söndag firar vi de 318 fäderna vid det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325. Vad vi tror spelar roll, och hur vi uttrycker oss är inte hårklyverier eller filosofisk spekulation, utan en fråga om att bevara förkunnelsen av det glada budskapet - evangeliet - oförminskat och oförstört. Denna vår tro, som konciliefäderna försvarade, grundar sig på inget mindre än mötet med Gud Sonen inkarnerad, Herren Jesus Kristus. Honom som de hört, känt, rört vid, det är vad som är grunden för vår tro: erfarenheten av Herren
Miraklet då Jesus ger ögon och syn till den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) handlar om att Jesus uppenbarar vem han är för dem som har trons ögon att se med. Han är densamme som skapade Adam av stoft från jorden i tidens begynnelse, och som nu själv antagit stoft för att frälsa människorna. Miraklet sker för att Gud Sonen ska förhärligas, och hans "ljus av ljus" ska skina över dem som sitter i mörkret på denna jord.
I denna lördags evangelieläsning talar Jesus om vad som kännetecknar en sann tro: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar" (Joh 8:31-42). Tro och gärningar hänger intimt samman, så mycket att en tro utan gärningar är död (Jak 2:20). Om nu gärningarna är så viktiga för tron, hur ska vi då - som ju syndar dagligen - inte drabbas av förtvivlan vid insikten om vårt tillstånd? Genom insikten om att omvändelsen och bikten hör till de bud som Kristus givit oss, och trohet till honom innebär att leva aktivt i dessa båda.
Predikan på den lame mannens söndag (Joh 5:1-15). Kristus kommer för att fullborda det gamla förbundets skuggbilder med det som är bättre: sin egen överflödande kraft, nåd och barmhärtighet. Vi får del av Kristi livgivande kraft genom det nya förbundet i hans blod, genom dopet, myrrasmörjelsen och eukaristin. Allt detta förebådas i det mirakel som beskrivs då den lame mannen vid Betesda-dammen botas.
Myrrabärerskorna och Josef från Arimatea (Mark 15:43-16:8) fick lön för sin möda, fastän de förra arbetat sedan första timmen och den senare bara sedan elfte timmen. Josef kastade bort den fåfänga och människofruktan som tidigare höll honom tillbaka, och fick därför bereda en grav för Kristus, en grav som skulle bli "skönare än paradiset". Myrrabärerskorna älskade Kristus ända in i döden, och som lön blev de de första att förkunna uppståndelsens glada budskap, och blev apostlarnas apostlar.
Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är ett förebådande om den seger som Kristus vinner över döden, synden och lidandet. Men Palmsöndagen är också inledningen på Kristi lidandes vecka. Kristi seger sker inte enligt världsliga kategorier, utan vinns genom hans fullkomliga kärlek och ödmjukhet. Han är den lidande Konungen, och vi vinner vår seger i hans efterföljd.
När vi firar heliga Maria av Egypten denna söndag lämpar det sig väl att ta upp en viktig fråga: Vad är en kvinna i Guds ögon? Vår samtid kan knappt ens svara på första delen av den frågan, "vad är en kvinna?" Heliga Marias liv vittnar om att Gud alrdig stänger omvändelsens dörr, och att kvinnors helighet inte står efter mäns på något sätt.
När hela skapelsen lovsjunger Gud, Skaparen, tiger jordens son som av en stum ande (Mark 9:17-31) - det är människan i uppror mot Gud. Genom omvändelse till Kristus och genom hennes ursprungliga sysslor hon fick i Edens lustgård, bön och fasta, kan hon åter delta i skapelsens lovsång i det nya Eden, Kristi Kyrka.
Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet - i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.
Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen "blir vi som vi umgås", nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.
På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.
Denna förlåtelsens söndag hör vi Herrens bud: "om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser" (Matt 6:14-21). Förlåtelsen är fundamental för alla kristna, men också svår. Därför ger Herren oss vägar och hjälpmedel att kunna förlåta. Och den som tillägnar sig denna hjälp blir en Guds rikes medarbetare här på jorden.
I alla tider av oro har människor lockats att tro att sista tiden är inne. År 536 e.Kr. har av historiker betraktats som "mänsklighetens värsta år" av en rad olika orsaker, inklusive vulkanutbrott och pest. Även då trodde man att apokalypsen var här, och heretiska teologer försökte argumentera för det. Då trädde den ortodoxe biskopen Andreas av Caesarea fram och förkunnade: "Sista tiden är inte inne. Men sista tiden är samtidigt snart inne för var och en av oss, då ingen av oss vet när vi ska dö. Jesus förblir Herre över sin skapelse, även apokalypsen. Lev på ett sådant sätt att du är redo att möta honom vid din egen hädanfärd."
Den förlorade sonens söndag ger oss evangeliet i kortformat (Luk 15:11-32). Sonen är människan på jakt efter mening och frid utanför Gud Faderns hus. Men den mening hon tycker sig finna i världen är falsk, och sviker när det verkligen gäller. Dock kan den förlorade människan åter minnas sitt hemland hos Gud och återvända dit. När hon då kommer till Faderns hus, som är Kyrkan, blir hon mottagen, omfamnad och upprättad som det Guds barn hon är.
Jesus liknelse om publikanen/tullindrivaren och fariséen i templet (Luk 18:10-14) handlar om ödmjukhet i kontrast till självrättfärdighet och självbedrägeri. I denna predikan undersöker fader Mikael bl.a. de bakomliggande faktorerna till att en människa framhåller sig själv på andras bekostnad och bedrar sig själv. Vidare också varför publikanen är rättfärdig enligt Herren.
Vi firar Kristi frambärandet i templet, också känt som Herrens möte (Luk 2:22-40). I denna predikan förklarar fader Mikael dess historiska innebörd; dess typologiska betydelse; hur den aktualiseras för oss under liturgin; samt personligen i vårt hjärta. Genom dessa fyra lager aktualiseras högtiden för oss idag.
Denna lördags evangelieläsning (Joh 10:9-16) handlar om Jesus som är den gode Herden. I texten säger Jesus att han har kommit för att "ge liv, ja, liv i överflöd." Det är ju underbart, men ibland upplever vi inte vår kristna tro riktigt på det sättet. Det kan tyckas handla mer om plikt, osäkerhet, prestationsångest och rent utav yta! Då har något gått fel. Då har vår blick lämnat den gode Herden och hamnat på oss själva. Men Kristus hjälper oss se på honom igen, i hans Kyrka.
Av de tio spetälska som blir botade av Kristus (Luk 17:12-19) är det bara en som vänder tillbaka och tackar och prisar Gud för hans välsignelse och gåva. Vad kan det lära oss om tacksamhet, och vad lär helige Isak Syriern om den välsignelsens kedja som är tacksamhetens följd? Fader Mikael predikar om detta.
”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt 4:12-17). Vad är himmelriket och Guds rike egentligen? Och varför går det alltid åt skogen när människor försöker skapa ett jordiskt himmelrike utan Gud? Om detta predikar fader Mikael denna söndag.
Omvändelse är början av det kristna livet, den är mitten av det kristna livet, och den är slutet av det kristna livet. Omvändelsen är vår resekamrat genom hela vårt kristna liv, fram till dess vi vilar i vår kista. Det är inte alls något dystert resesällskap. Tvärtom, den som bekantar sig med omvändelsen märker snart att den är ett sanningsvittne, en säker vägvisare, en god och trogen vän som tar fram det bästa ur dig.
Julen är en glädjens högtid. Genom att ta en närmare titt på Juldagens kontakion får vi svar på varför det är en glädjens högtid.
Söndagen före jul får vi höra om Jesu släkt (Matt 1:1-25). Det är en lång rad namn som kanske inte säger gemene man särskilt mycket, men när man tittar närmare på dem märker man att Gud arbetar med de människor som står till buds för att utverka människornas frälsning. Det är hoppfullt för oss idag!
För många moderna läsare är Gamla testamentet svårt att förstå, men faktum är att Kristus skymtar fram på varje sida. Vi firar Kristi förfäder inför jul, och det gr vi av två skäl: 1.) de var trogna Gud trots sina tillkortakommanden och synder, och 2.) de är typologiska förebilder för Kristus själv på olika sätt.
Jesus väcker ofta ont blod hos de judiska ledarskapet just vad gäller sabbaten. Så även i denna söndags evangelieläsning (13:10-17). Vad är sabbaten egentligen, och varför blir folk så arga på Jesus när han går emot deras ytliga föreställningar om den? Sabbat är Guds vilande på sin tron och hans herravälde i skapelsen, ett herravälde som de heliga kommer att få dela.
Den blinde mannen utanför Jeriko (Luk 18:35-43) är en bild för människan. Livet i denna värld gör oss blinda för vår Skapare och Gud. Denna världens furste gör allt för att vi ska glömma bort Gud och vårt himmelska hemland. Men så som Jesus botade synen hos den blinde mannen, så kan han också bota vår syn idag. Fader Mikael ger tre exempel på hur vi kan se Gud idag, 1) i vår medmänniska, 2) i eukaristin, och 3) i den sanna teologin.
Vad säger den rike ynglingens fråga om hans förhållande till tron och till Gud: "Vad skall jag göra för att få evigt liv?" (Luk 18:18-27) Frågan är densamma som "Hur ska jag göra för att undgå straff?" Denne rike yngling har följt sin religion sedan barnsben, men inte odlat en kärlek till Gud. Det andliga barn som vet att hon är älskad av sin himmelske fader frågar inte efter hur man undslipper straff, utan hur man kan nå gemenskap med Gud. Det är barnets önskan och fråga.
Vi påverkas av diverse falska gudsbilder. Till exempel Gud som obrydd om sin skapelse; Gud som en vred feodalherre; Gud som maktlös. De har väldigt lite att göra med Kyrkans förkunnelse av Gud som den ende människoälskande. I lördagens evangelieläsning (Matt 9:9-13) får vi ett av många exempel på att Gud verkligen älskar människorna, att han inte vill se någon gå förlorad, och att han är mäktug att göra allt för att frälsa oss. Frågan är nu om vi inser vår andliga sjukdom och säker oss till Läkaren? Eller om vi anser oss rättfärdiga och därmed inte i behov av vård? Jesus säger: "jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse."
Denna söndags läsning är liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37). I den läser vi om hur en man, en bild för mänskligheten, på sin vandring blir slagen och misshandlad av rövare. Rövarna är en bild för demonerna som misshandlar oss människor. Bland de slag som når oss är förtvivlan, som fullkomligt ödelägger bönen och det andliga livet. Men en god samarier, Kristus själv, kommer för att läka människan.Eftersom vi också hade dop denna liturgi läste vi dopevangeliet (Matt 28:16-20). Där förklarar Jesus att han har segrat och därför fått all makt i himmelen och på jorden. Det betyder att demonernas misshandel blir omintetgjord i tacksamheten och frimodigheten över Kristi seger. Den blir man i sin tur delaktig av i Kyrkans liv.
Den rike mannen (Luk 16:19-31) döljer sin mänsklighet bakom en mask: rikedomens och festandets mask. Fariséerna döljer sig bakom det fromma hyckleriets mask. Dessa masker hindrar dem från att skåda Kristus som är sanningen, dels i deras mitt, dels i den fattige vid deras port. Men vid dödens inträde visar det sig vem som döljer sig bakom masken, och därmed huruvida man är en sann människa eller inte.
Vad lär oss Kristi möte med kvinnan som haft blödningar i tolv års tid, och hans möte med Jairus lilla tolv-åriga dotter (Luk 8:41-56)? För att förstå fullt ut måste vi studera vad Lagen sade om människor som dessa, och hur Jesus genom sitt handlande visar att han är Lagens fullbordan.
Lördagens evangelieläsning (för hl Johannes av Kronstadt) var saligprisningarna från Lukas 6:17-23. Det är saligprisningarna i kort-format: "saliga är de fattiga, saliga är de hungrande, saliga är de gråtande" osv. Men räcker det att vara fattig, hungrig eller gråtande för att räknas salig av Jesus? Kan inte den fattige synda likaväl som den rike? Fader Mikael förklarar i sin predikan hur dessa ord förstås i enlighet med Kristi Kyrka.
Liknelsen om Såningsmannen (Luk 8:5-15) handlar om hur vårt hjärtas jordmån är och huruvida vi är redo att ta emot Guds Ord när han kommer till oss. Med ett uppriktigt och gott hjärta kan vi bära mogen frukt i uthållighet.
Änkan i Nain fick sin ende son tillbaka från dödens bojor (Luk 7:11-16). Han som är livets Herre, Jesus Kristus, ger en försmak av sin seger över döden. Idag är det många söner och döttrar som ligger såsom själsligen döda på den dödsbädd djävulen förberett för dem. Men det är många av dem som erfar hur Kristus har talat till dem mitt i deras nihilism, lidelsefullhet och likgiltighet, och väckt upp dem från detta döda tillstånd. De kommer till Kyrkan och är såsom levande barn igen, genom Guds kraft.
I Carl Larssons hem i byn Sundborn i Dalarna har konstnären målat över de revolutionära slagorden Liberté, Égalité, Fraternité (på svenska ”Frihet, jämlikhet, broderskap”) med orden "Älsken Hvarandra, Barn, ty kärleken är allt" (jfr. 1 Joh 4:7). Hade konstnären anat att de revolutionära slagorden, utan Kristus och korset - den himmelska kärlekens främsta tecken, ofta förvandlar människors frihet ofta till slaveri; jämlikhet till förtryck; och broderskap till polarisering? I söndagens evangelietext undervisar Herren Jesus oss just om denna himmelska kärleks lag (Luk 6:31-36).
I söndagens evangelietext (Luk 5:1-11) fångar Simon Petrus och bröderna Jakob och Johannes, efter Herrens befallning, så mycket fisk att deras fiskebåtar nästan sjunker. Det är ett löfte om den fångst av heliga människor som apostlarnas och deras efterträdare kommer få i Kristi Kyrka. Denna Kyrka "fiskar människor" ännu idag!
Söndagen efter korsets upphöjelse läser vi om nödvändigheten att bära sitt kors (Mark 8:34-9:1). Korset är vägen till uppståndelsens himmelska härlighet. Korset är stegen. Korset är underpanten på vårt arv. Korset är nyckeln till vår himmelske Faders boning. Det kors som människor fruktade har blivit ett livgivande paradisiskt träd för oss kristna. Må vi äta av dess frukt, Kristi offergåva, och få liv genom honom.
Lördagens evangelieläsning (Matt 10:37-11:1) handlar om att sätta Kristus framför allt, för att som kristen få rätt prioriteringar och ordning i livet. Den som sätter Kristus framför allt bygger livet på en stadig klippa, och når evigheten.
Gott nytt år! Den 1:A september firar vi det nya ortodoxa kyrkoåret. Och denna dags evangelieläsning påminner oss om att idag är frälsningens dag. Idag bjuder Gud in dig till omvändelse och sant liv med honom. Idag har vi fått ett nytt ”nådens år från Herren.”
Denna lördags episteltext är Romarbrevet 14:6-9. Helige Paulus undervisar oss och säger: ”Kristus har dött och fått liv igen för att vara Herre över både levande och döda.” Men var han inte redan Herre över de döda? Jo, på sätt och vis i egenskap av hela skapelsens Herre, men om människans fria vilja ska ha någon verklig betydelse och innebörd måste han, genom sin död och uppståndelse, bli herre, så att säga, även över de döda. Fader Mikael förklarar frälsningen från synden och döden i denna predikan.
Fader Mikael lyfter fram tre viktiga detaljer ur evangelieläsningen om Jesu första brödunder (Matt 14:14-22). Dessa tre är 1) Guds bermhärtighet som den ende människoälskande, 2) den centrala platsen som den apostoliska traditionen har i vår tro, och 3) brödundret som bild för eukaristin.
De två blinda männen i dagens evangelieläsning (Matt 9:27-35) får frågan av Herren om de tror att han kan hjälpa dem. De svarar "Ja, Herre". Jesus botar dem och säger "Som ni tror ska det ske med er". Efter att ha läst detta stycke dyker frågan upp: vad är tro egentligen? Fader Mikael presenterar några vanliga missförstånd som visar på vad tro inte är. Därefter presenterar han en biblisk och ortodox förståelse av tro som vår lilla del i samarbetet mellan Gud och människa.
Vid invigningen av OS i Paris 2024 presenterades Världens bild av mänsklig strålglans. Då draperades en karikatyr av Sista måltiden i dragshow och degenererad dekadens. Hedonism upphöjdes till ideal för vår tid. Inget nytt och inget att förvånas över egentligen, men timingen var bra. Det är nämligen så att Ortodoxa Kyrkan snart firar Kristi förklaring (6/8) och då presenteras vi med en bild av den gudomliga och himmelska strålglans som är vårt verkliga mål och vår arvedel som människor. Dessa båda slags strålglans är dock oförenliga.
Idag firar vi apostlarnas samlingsfest, och vi får anledning att begrunda vad det betyder att ha en apostolisk tro. Den första innebörden är att Ortodoxa Kyrkan har bevarat trons fullhet sådan apostlarna fick ta emot den av Kristus och den Helige Ande. Den andra innebörden är att det går en konkret kedja från apostlarna till våra dagars biskopar genom den apostoliska successionen. Men det finns också en tredje innebörd...
Fader Mikael predikar denna lördag om olika himmelsfärder i Gamla testamentet, och hur Kristus är fullkomningen av dem. Vidare om hur Kristi himmelsfärd bereder vägen för oss människor in i det allra heligaste himmelska tronrummet genom att han stiger dit upp alltjämt i sin mänskliga natur. Vi troende har hopp om att nå dit i kraft av Hjälparen och vårt samarbete med honom (Joh 14:10-21).
Den blinde mannen möter Kristus - sann Gud och sann människa - och kan därmed få sin andliga syn tillbaka (Joh 9:1-38). En människa med läkt andlig blick tillber Jesus som Gud, men den som fortfarande är andligt blind tror att Jesus är blott en människa eller en profet.
Den samariska kvinnan vid sykars brunn (Joh 4:5-42) sökte släcka sin törst, men fick sin djupa existentiella törst släckt av Jesus. I honom mötte hon den barmhärtige Läkaren, och honom vittnade hon om för sin stad så att de kom till tro. Kyrkan minns henne som den heliga Fotini, och den tro hon vittnade om är densamma som vår Kyrka förkunnar ännu idag!
När Jesus botar den lame mannen vid Betesda (Joh 5:1-15) visar han att han inte bara älskar mänskligheten i allmänhet, utan människan i synnerhet. Han möter personer ansikte mot ansikte, och bjuder in dem att ge sitt fria gensvar till hans gåvor av läkedom. Detsamma gäller ännu idag, och samma läkedom står att finna i Kristi Ortodoxa Kyrka.
Den gamla barnsången "När det stormar..." gör sig påmind vid läsningen av denna lördags evangelium (Joh 6:14-27). De heliga ser en bild av Kyrkan i lärjungarnas båt, som befinner sig mitt i stormen på sjön, likt Kyrkan befinner sig mitt i den stormande världen. Folken rasar, folkens ledare strider mot Kyrkan, irrlärorna piskar mot hennes skrov. Men lärjungarnas uppgift är att hålla skutan flytande. Herrens uppgift är att stilla stormen.
Vad är meningen med livet? Vad gör vi ens här? Många har svarat på dessa frågor, men svaren är ofta lika hopplösa som vilseledande för oss människor. Kristus är världens enda hopp. Han är den som skapade oss, och till honom är vi ämnade. Syftet är varken nyandlighet, hedonimsm, beroende eller humanism. Syftet med allt är Kristus. Inte som idé eller enbart andlig verklighet, utan såsom uppstånden, så konkret att helige Thomas kunde sticka fingrarna i såren på hans händer (Joh 20:19-31). Den härlighet han ägde då, den väntar oss vid uppståndelsen, genom Guds människokärlek.
På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem (Joh 12:1-18), och staden vibrerar av förväntan och segervisshet. Men vilket antiklimax! Istället för att inrätta ett jordiskt rike och kasta ut romarna kommer Jesus att förrådas av sin lärjunge Judas; utlämnas åt Stora rådet; överges av alla sina närmaste vänner; falskeligen anklagas; smädas; piskas och pinas; dömas till döden av de händer han själv skapat; hängas upp på det redskap för avrättning som var förbehållet rövare och upprorsmakare, till allmänt spektakel för de som såg på. Är då denna segervisshet missriktad? Ja, men bara om man misstar sig, som vissa villolärare, och tror att Guds rike är av denna världen.
Vad är en människa? "Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster" (Ps 139). När Ordet just tagit sin boning i Jungfruns livmoder känner ett annat foster, Johannes i Elisabeths livmoder, igen honom som sin Herre (Luk 1:39-49; 56). En människa blir till vid konceptionen, och fullbordas i gudomliggörelsen.
I helige Markus evangelium (9:17:31) läser vi om en desperat pappa som har fört sin son, som är besatt av en ond ande, till Jesus. I pojkens beteende kan vi se vår egen själs utsatthet för den Ondes alla konster och ogärningar ännu idag. Men även Kristi läkande mirakel som han utförde då har sin relevans ännu idag: Ortodoxa Kyrkan är nämligen fortsättningen på Kristi strid mot demonerna.
På korsärandets söndag läser vi om korsets helt centrala plats i hela skapelsen, i Kyrkans liv och i varje troendes liv. Korset är dock en dårskap för många: för heretiker, muslimer, rationalister och humanister. Men om Kyrkan skulle överge sin förkunnelse om korset skulle hon samtidigt förlora allt hopp.
Den lame mannen (Mark 2:1-12) är, enligt hl Gregorios Palamas, "var och en som är beroende av sinnlig njutning har en paralyserad själ, och ligger sjuk på vällustens säng med dess bedrägliga behag.” Men vid insikten om sitt predikament ropar han på fyra vänner som bär honom till Jesus. Dessa fyra vänner är (1) självrannsakan, (2) syndabekännelse, (3) omvändelse och (4) bön till Gud. Genom dem förs han inför Jesus och kan bli botad.
Stora fastan närmar sig. Vi har fått lära oss om den nödvändiga ödmjukheten, omvändelsen, kärleken under förfastan. Idag ger oss Herren en snabb repetition (Matt 6:1-13). Men dessutom uppmuntrar oss aposteln Paulus med mycket goda råd hur vi ska hjälpa varandra: "om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse, så ska ni som är andliga hjälpa en sådan till rätta i en anda av mildhet. Men se till att inte också du själv blir frestad. Bär varandras bördor, och uppfyll på så sätt Kristi lag" (Gal 6:1-2). Låt oss ta fasta på allt detta inför den stundande fastan!
Fader Antonios Bitar predikar (på engelska) utifrån texten om Yttersta domen (Matt 25:31-46). Vår kristna tro måste ta sig uttryck i kärlek, så att vi kan stå med de "får" som tjänat Kristus i sin nästa, i sin granne, i "en av dessa mina minsta bröder."
Huvudpersonen i liknelsen om den förlorade sonen är Fadern (Luk 15:11-32). Han överträffar alla mänskliga förväntningar på kärlek och förlåtelse! Han möter inte den botfärdige sonen som en chef eller paneldomare, utan just som en kärleksfull far. I denna predikan får vi en stark påminnelse om detta faktum.
Publikanen och fariséen (Luk 18:10-14) uppvisar två slags bön: den ena är självupptagen och vittnar om en falsk andlighet, men den andra uppvisar en andlig friskhet och sund sorg över sitt eget och världens eländiga tillstånd. Fader Eusebios Vittis (+2009) har skrivit mycket insiktsfullt om detta, vilket utgör grund för denna söndags predikan.
I lördagens evangelium (Luk 20:46-21:4) talar Jesus om hycklande fariséer och om en fattig men rättfärdig änka. Vad gör det religiösa hyckleriet med kyrkans gemenskap, utöver dess förödande konsekvenser för den som sysslar med hyckleriet? Jo, det sprider missmod och hopplöshet. Men vad kan då änkan med sina två kopparslantar lära oss? Jo, att var och en genom att frambära sig själva som offer till Gud, kan bereda en plats för honom i sitt hjärta. Det är hoppfullt!
Liknelsen om talenterna, som är dagens evangelieläsning (Matt 25:14-30), handlar om den yttersta domen. En talent är ett antikt mynt, men har kommit att få betydelsen av gåvor och förmågor i allmänhet. Att förvalta sina talenter väl förutsätter att man är fri; att man investerar dem; att det finns en marknad och att man därmed tar vissa risker. Kristina är döpta, och därmed fria i Kristus. Kristna kan investera sina talenter på en mångfald olika sätt. Kristna har en marknad, eftersom Djävulens planekonomi skapat en enorm efterfrågan på dygd. Kristna tar också risker, eftersom Djävulen - som vill att alla ska vara jämlika i lidelser och synd - alltid motarbetar den som vill excellera i dygden.
Sackeus liv är en hoppfull berättelse (Luk 19:1-10). Han var en stor syndare som omvände sig i mötet med Jesus. Folk ansåg inte honom värdig, men det gjorde Gud som känner vad som försiggår i människors hjärtan. Särskild intressant är karaktären på Sackeus omvändelse: den får direkt konsekvens i handling enligt Guds vilja.
I dagens epistel (1 Tim 1:15-17) säger Paulus att han är "den störste av syndare". Det är också med de orden vi ber inför nattvarden. Paradoxalt nog är dessa ord hoppfulla, men frågan är hur? Fader Mikael predikar om syndamedvetenhetens hoppfullhet när den är förankrad i ödmjukhet, och om risken med att alltid skylla på andra och annat för de synder man givit sitt medgivande till i sitt eget hjärta!
Vart ska du bära fram ditt tacksägelseoffer? I templet i Jerusalem? Templet på berget Geressim? Andra slags tempel i andra tider? Jesus botar de tio spetälska (Luk 17:12-19), en bild för hans botande av människans synd. En återvänder för att tacka och tillbe honom i ande och sanning. Hur kan vi ta efter denne botade samarit i vår tid?
Predikan från lördagens liturgi handlade om när Kristus frestas i öknen (Matt 4:1-11). Här finns två teman som predikan handlar om: hur Kristus lyckas där den gamle Adam misslyckas, samt hur dopet inte är slutmål utan startskott för vägen mot korset - för Kristus och för oss.
På Teofanias fest, Kristi dop (Matt 3:13-17), sjunger Kyrkan: "Herre, då du döptes i Jordan uppenbarades att vi ska tillbe Treenigheten". Hur kan Gud vara ett väsen och tre personer, och vad spelar det för roll för vår tro och dess praktiska konsekvenser? Om detta handlar dagens predikan.
På juldagen får vi Guds gåva till oss, Gud Sonen inkarnerad och född som människa av Jungfru Maria. Det är julklappen över alla julklappar! Men vad kan vi ge Gud som gåva?
Tre gånger botar Jesus någon på en sabbat i evangelierna. I dagens evangelium (Luk 14:1-11) botar han en man som led av vatten i kroppen. Men varför gör han det? Det är för att lära oss att yttre laglydnad inte tjänar oss något till, men inre förvandling med Kristus som förebild.
Kvinnan med sjukdomsande i evangeliet (Luk 13:10-17) reser genast sig upp efter att Jesus talat till henne och lagt sina händer på henne. Denna Kristi handpåläggning är aktiv ännu idag, genom prästens handpåläggning vid t.ex. bikten. Hör hur Kristus alltjämt verkar i sin Kyrka!
Utanför Jeriko satt den blinde mannen (Luk 18:35-43). Med en djärvhet, grundad på profeternas utsagor, ropade han ivrigt på Herren Jesus som sin Messias, sitt enda hopp. Kan vi kristna ta efter honom idag, i att lyfta andligen blinda från en hopplös nihilistisk tillvaro?
En uppsatt person får ett kärvt budskap i dagens evangelietext (Luk 18:18-27). Det visade sig att han hade felaktiga föreställningar om det eviga livet. Dessutom vet vi att han inte älskade Gud över allt annat, trots att han utfört alla buden sedan barnsben. Texten får oss att fråga oss själva: vad är min tro om himmelen, och vad viktigare är: älskar jag Gud över allt annat, eller har jag avgudar i mitt liv?
Lördagens texter är hämtade från 2 Kor 11:1-6 och Luk 9:57-62. Paulus uppmanar Korinthierna att inte följa någon annan Jesus än den han predikar. Det är en uppmaning som är lika viktig för oss idag. Jesus undervisar i evangeliet om kraven som följer av att vara hans lärjunge, där överlåtelse är ett framträdande tema.
Gud blev människa och led på korset, inte av nödvändighet eller svaghet eller vrede, utan av kärlek. Så älskade Gud världen, skriver Johannes (Joh 3:13-17). Vi är fria att ta emot den kärleken. Om vi väljer att göra det innebär det ett liv i delaktighet i sakramenten - den som kallar sig ortodox men aldrig deltar i Kyrkans liv lider brist i sin tro. Slutligen kan vi också få förmedla vidare Guds kärlek till vår nästa.
I evangeliet för 13:e söndagen efter pingst (Matt 21:33-42) ger Jesus en liknelse till de skriftlärda och fariséerna, de judiska ledarna: vingården ska tas ifrån dem och ges åt andra - nämligen hans heliga apostlar. Dessa kan vårda hans vingård och se till att han, vingårdens Herre, får den frukt han önskar. Denna liknelse handlar om hur Israel "efter köttet" (1 Kor 10:18) inte är det sanna Israel, utan Herren Jesus apostoliska ortodoxa Kyrka är det, Guds Israel (Gal 6:16). Därför måste vi i Kristi Kyrkan, Herrens vingård, också bära frukt!
När Jesus botar blinda är det inte bara för själva miraklets skull, eller för att visa att han är den väntade Messias. Han gör det också för att påtala den andliga blindheten hos folk runt omkring. Då var det fariséer, men vår tid har också sina andligen blinda. Om denna blindhet och dess orsak, det andliga högmodet, handlar denna predikan.
Hur många gånger ska jag förlåta min medmänniska? Frågan besvaras med en liknelse av Herren Jesus i evangeliet för Elfte söndagen efter pingst (Matt 18:23-35). Du ska förlåta "sjuttio gånger sju gånger", dvs. fullkomligt och för alltid. Men det är ett provocerande bud för oss som lever i denna mörkrets dal! Hur ska man förmå sig att göra det? Svaret är att det kan du inte. Ingen kan förlåta så, utan samarbete med Gud.
I dagens evangelium (Matt 17:14-23) talar Herren Jesus om tro. Men vad är tro? Hur tar den sig konkret uttryck? Och vad ska jag göra med min fattiga tro? Predikan från dagens liturgi.
Skaparen av TV-serien The Chosen, Dallas Jenkins, svarade på en fråga om varför han inte hade med Kristi förklaring i serien: ”Folk säger alltid att Kristi förklaring skulle vara en viktig scen [i vår serie], men jag fattar inte varför! Vad skulle den tillföra vår berättelse?”
Mot bakgrund av dylik dårskap tar fader Mikael tillfället i akt att förklara förklaringen och dess innebörd och plats i den ursprungliga och apostoliska Kyrkans tro.
Predikan på ortodoxa sommarlägret 2023, utifrån Jesu brödunder (Matt 14:14-22) och Paulus maning till enhet (1 Kor 1:10-17). Predikan handlar om hur vi kristna lever i enhet genom delaktighet i Kristus vars kropp och blod vi får del av i eukaristins brödunder.
I dagens evangelietext (Matt 7:1-8) talar Jesus om att fördömandet är som en bjälke i den dömandes öga jämfört med de synder ens nästa begår, vilka är som flisor. Den som dömer en annan dömer sig själv. Den som lärt sig inte döma har förvärvat vaksamhet, ödmjukhet och förtröstan på Gud. Låt oss inte vara hycklare, som i kärlekens förklädnad och självbedrägeri försöker ta ut flisan ur vår nästas öga samtidigt som vi har en bjälke av fördömande och misantropi i vårt eget öga.
Helgonen är beviset på Guds frälsningsekonomi. Helgonen är också en påminnelse för oss om vår kallelse, och att det kristna livet levs i de heligas gemenskap.
Idag på pingstdagen predikar fader Mikael om den Helige Ande. Den är en gudomlig gåva som, enligt helige Nikolas Kabasilas, blir given till de troende i fullt mått vid dopet. Hur ska man som kristen då leva för att den Helige Ande ska skina fram ur ens hjärta? Från den asketiska traditionen kan vi hämta tre ledord för sund andlighet: 1.) omvändelse, 2.) ödmjukhet, och 3.) ett liv i Kyrkan. Vill du leva som ett värdigt Helige Andes tempel? Eftersträva då dessa tre.
Jesus ber till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till” (ur Joh 17:1-13). Idag firar vi både Kristi himmelsfärds efterfest och de heliga fäderna vid Första ekumeniska konciliet (Nicea år 325). Han som är sann Gud och sann människa, enligt de ortodoxa bekännelse, fullbordade Adams kallelse i fullkomlig lydnad till Gud. Han tar den mänskliga naturen genom döden och för den till livet, till gemenskap med Gud på hans tron i himmelens allra heligaste. Vårt gensvar till denna kärleksgåva bör vara att vandra i Kristi spår. Vart leder vägen? Till korset. VArt leder korset? Till det gudomliga Livet.
Kristus är uppstånden! ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.” Vilka underbara ord ur dagens evangelieläsning (Joh 10:27-38), och vilket underbart Herrens löfte. Så länge vi lyssnar till Herdens röst förblir vi hos honom. Men hur lyssnar man till den rösten i vår distraherade tid? Om detta predikar fader Mikael idag.
Patriarkens vikarie arkimandrit Antonios predikar (på engelska) om den samaritiska kvinnan (Joh 4:5-42). Predikan handlar om hur Gud kallar alla folk till sin Kyrka och leder och bevarar Kyrkan i alla tider.
Människan ligger i hopplöshet i sin andliga sjukdom, utan någon som kan hjälpa henne. Den lame mannen (Joh 5:1-15) är en sinnebild för människans hopplösa sökande efter hjälp där ingen hjälp finns att få. Men en är den som hjälper: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Han tränger sig inte på, utan frågar, "vill du bli frisk?" Vem skulle svara nej på en sådan fråga? Än idag finns möjlighet att svara "Ja" på Frälsarens erbjudande.
I dagens evangelium (Joh 3:22-33) får Johannes Döparen och Förelöparen predika för oss vari den andliga träningens grund består. Tvärtom vår tids fokus på självförhärligande pekar Johannes på Kristus och säger: "Han måste bli större och jag mindre". Paradoxalt nog innebar det inte att Johannes försvann, utan förhärligades. Samma sak gäller oss!
Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är en festdag som präglas av glädje och bävan. Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som konung, men den tron han frivilligt rider till är korset. Ändå är den seger han vinner genom korset tyngre än alla andra konungars segrar.
Kyrkans heliga tradition bjuder många vackra exempel på hur omvändelse bringar skönhet i människors liv. När syndare omvänder sig blir de sanna människor. Kanske är helige Maria av Egypten ett av de främsta exemplen på sådan omvändelse? Fader Mikael predikar om omvändelsens skönhet.
Fjärde söndagen i fastan är uppkallad efter den helige asketiske vägledaren och munken Johannes Klimakos ("Stegen"). Han talar om den andliga träningens syfte: nämligen att genom andlig övning låta själen bli regent över kroppen. När själen är kroppens styrman för den hela personen - kropp och själ - till evigheten och gemenskapen med Gud. Om detta predika fader Mikael denna gång.
Tredje lördagen i fastan hör vi om när Levi (Matteus) kallas av Jesus (Mark 2:14-17). Denne tullindrivare ställer till en stor festmåltid av tacksamhet till Frälsaren, och han bjuder in "tullindrivare och syndare". Detta förargar de skriftlärda bland fariséerna. Fader Mikael predikar om måltidens roll i historien och Kyrkan, och om hur vi bör förbereda oss som goda gäster.
Andra söndagen i fastan firar vi helige Gregorios Palamas och hans gärning för att, i samarbete med Gud, bevara den sanna tron i Guds Kyrka. Denna söndag är således som en slags andra "ortodoxins seger." Palamas gav nämligen teologiskt uttryck åt det faktum att möjligheten till verklig gemenskap mellan Gud och hans skapelse är möjlig genom de gudomliga oskapade energierna. Fader Mikael förklarar vilket hopp detta innebär i en hopplös och nihilistisk värld i denna predikan.
Idag, på ortodoxins seger, firar vi ikonernas återinförande i kyrkan efterstridigheterna på 700- och 800-talen. Fader Mikael gör ett studium över bruket av ordet "ikon" i Bibeln, och vad det lär oss teologiskt.
Predikan lördagen i veckan före fastan, över Matteusevangeliet 6:1-13. Om Hur Herrens bön, Fader vår, kan bli ett glödande kol som tänder själen till brand för Gud.
Söndagens text handlar om yttersta domen (Matt 25:31-46). Nästan varje söndag under året hör vi om Guds barmhärtighet. IDag här vi om Guds dom. Texten är så skrämmande att en del tar sin tillflykt till villolära för att handskas med den. Det behöver vi ortodoxa inte göra, för även denna text och detta tema handlar om Guds barmhärtighet. Således kan vi fatta mod även inför yttersta domen!
Predikan på den förlorade sonens söndag (Luk 15:11-32): om människans jakt i främmande land, avlägset Gud, efter förgängliga ting som inte kan mätta hennes själv. Om hur till och med en halvdan omvändelse väcker Guds omsorg. Om faran i självrättfärdighet. Och om Guds gränslösa barmhärtighet.
På publikanens (tullindrivarens) och fariséns söndag inleds Triodion (Luk 18:10-14). Fyra söndagar undervisar oss om grundläggande viktiga teman för Stora fastan: ödmjukhet, omvändelse, barmhärtighet och försoning. Idag är temat ödmjukhet, och tullindrivaren lär oss att den som är ödmjuk också uppvisar mod. Vederbörande är nämligen modig att se nyktert på sig själv, och inse sitt behov av Guds barmhärtighet.
På den kananeiska kvinnans söndag lär vi oss att be uthålligt och med ödmjukhet. Vi kan också lära oss den allomfattande bönen "Herre, förbarma dig!" som kan följa med oss i hela vår vardag, och som hjälper oss möta allt som når oss med själsro och tillit till Gud.
I Lukas 12:8-12 säger Jesus bland annat: "den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse." Dessa ord har skapat oro hos många. I denna predikan förklarar fader Mikael hur vi kristna ska förstå Herrens undervisning, och att vi som samarbetar med Gud till vår frälsning inte behöver vara rädda.
Av tio spetälska som ber Herren Jesus om att bli botade kommer bara en tillbaka, prisar Gud och faller ner inför Jesus i tacksamhet. Vad lär det oss? Predikan utifrån Lukas 17:12-19.
Idag firar vi Kristi födelse som människa. Han föddes på en verklig geografisk plats, nämligen i den lilla obetydliga staden Betlehem i Juda land. Redan det är ett under och en nåd. Men han föds också i vår mitt varje gång vi firar liturgin, då fatet på vilket Lammet vilar är det liturgiska Betlehem. Slutligen bereder vi plats åt honom att födas i vårt hjärtas Betlehem när vi tar emot honom i eukaristin. Allt detta ger trefaldig anledning till att utropa: Kristus föds! Lovsjung honom!
"En man skulle ha en fest och bjöd många gäster", (Luk 14:16-24). Det är Gud som bjuder till fest, flottare än nobelfesten, och det sker varje söndag i liturgin. Genom Jesu nåd bjuds vi till den himmelska festen när Herren möter oss i Eukaristin. Men måtte vi inte prioritera bort inbjudan på grund av jordiska omsorger, eller förminska vår kärlek till honom som gjort allt för oss!
Vad är det med fariséernas och de skriftlärdas ständigt återkommande bråk med Jesus om sabbaten egentligen? För att förstå det måste vi förstå vad sabbaten är, vad Gud önskar med den, vad den förebådar, och hur den kom att förvanskas av de judiska ledarna. Med utgångspunkt i Jesu botande av kvinnan med en sjukdomsande (Luk 13:10-17) predikar fader Mikael om Kyrkans, det sanna Israels, förståelse av sabbaten.
Fader Mikael predikar över liknelsen om den rike dåren (Luk 12:16-21). Han var en man utan vare sig tacksamhet till Gud eller barmhärtighet med sina medmänniskor. Han älskade bara sig själv. Fröet till egoistisk kärlek finns i varje människa, och vi kan lära oss känna igen det och på så vis motverka den lasten. Genom vaksamhet över hjärtat kan vi lära oss älska Gud och vår nästa.
I liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) lär vi oss mycket: vad vi ska göra för att få evigt liv, vilken som är vår kärleks källa, och vem som är den ende människoälskande.
I Sverige har vi just firat Allahelgonadagen, och därför passar det bra att vi läser om hur Jesus handskas med döden i dagens evangelietext (Luk 8:41-56). Den människa som är begränsad till denna världens sekulära syn på tillvaron skrattar Jesus - och oss - i ansiktet när han påstår att "flickan bara sover". Men med Jesus har vi ett hopp som når långt förbi allt vad denna världen kan erbjuda för hoppfull chimär. Vårt hopp i Kristus för oss bortom graven till gemenskapen med Gud, och sant liv i evighet.
Tycker du om att lyssna till dessa predikningar? Betygsätt gärna kanalen på den podd-tjänst i vilken du lyssnar.
Kristi makt över demonerna i den besatte mannen (Luk 8:26-39) är också en berättelse om hur Guds Son blev människa för att befria oss människor från allt demoniskt inflytande. Han har vunnit segern, och likt den besatte kan vi bli friska och fria: vi kan åter bli "vid våra sinnen" och iklädda nya kläder (v. 35). Den nya klädnaden är Kristi renhet och rättfärdighet, ja, Kristus själv (Gal 3:27). Må vi leva aktivt i detta nya liv, och inte genom att försumma liturgin och bönen försätta oss själva i gyttja och hopplöshet. Må vi lämna livet bland gravarna och leva i Kristi ljus.
Fader Mikael predikar över änkan i Nain och hennes döda son (Luk 7:11-16). Texten har flera lager, men de uppenbarar alla Guds barmhärtighet. Enligt kyrkofäderna är den döde ynglingen likt vårt samvete som är dött i förmågan att leva efter Guds vilja, och vår själ är en som en förtvivlad änka som hopplöst söker efter hjälp och tröst men finner ingen. Inte förrän Gud kommer till mötes, drabbas av medlidande, och uppväcker samvetet till att åter vilja styra själen mot Gud.
Fader Andreas Blom predikade om Jesu ord om att älska sina fiender (Luk 6:31-36). Dessa tre ord, "älska dina fiender", utgör den radikala kärnan i den kristna etiken. Vem som helst kan egentligen uppfylla den gyllene regeln, men vem förmår älska sina fiender? Endast den som låter Kristi kärlek flöda genom sig själv och ut till sin nästa, obehindrad av egos stolthet och högmod.
Fader Andreas är kyrkoherde i Archangel Gabriel Orthodox Church, Ashland, Oregon (OCA). Han är född och uppvuxen på Öland.
Fader Mikael ger handfasta konkreta tips, utifrån Kyrkans asketiska tradition, på hur du som kristen kan bära ditt kors och följa Herren Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1).
”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen” säger Jesus i dagens evangelietext (Joh 3:13-17). Vilken annan religion eller trossystem kan mäta sig med den självutgivande kärleken? För en muslim förblir deras gud alltid helt skild från den troende. Inte ens i deras himmel når de gemenskap med sin gud. Inom andra religioner måste man häva sig själv upp till sin gud för egen maskin, och den gud man då möter är som bäst likgiltig inför människan. Men vår Gud, den Gud som Kyrkan vittnar om, älskade världen så högt "att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Måtte vi gensvara på den kärleken med tillbedjan i ande och sanning!
Den rike ynglingen i dagens evangelietext går sorgsen från Herren Jesus efter att ha hört orden: Sälj allt du äger och följ mig (Matt 19:16-26). En annan yngling sålde verkligen allt och gick ut i öknen för att följa Herren. Det var den helige Antonios den store. Genuin kristendom kostar. Sann tro innebär offer och självuppoffring. Men inte en dyster hopplös sådan, utan en som möts upp av Guds nåd och kraft så fort man vandrar den vägen.
Fader Mikael predikar utifrån aposteln Paulus ord i 1 Kor 4:9-10, om att vi kristna är ett skådespel för världen, och dårar för Kristus. Vad innebär det egentligen? Hur är vi ett skådespel för världen och dårar för Kristus? Varför? Därför att världen har glömt bort Gud och anser allt gudomligt liv vara främmande och konstigt. Den kristna tron är dårskap för världen, men Kristus är övervunnit världen. Må vi därför leva som hans ljus i vår samtid: som dårar för Kristi skull!
Visst är helgonen förebilder för oss! Men när man begrundar jungfru Marias storhet framgår det med all önskvärd tydlighet att hon är så mycket mer än bara förebild för oss. Hon står som port mellan Gud och människan, och genom sin renhet, överlåtelse och sitt "ja" till det gudomliga budskapet gör hon inkarnationen - och därmed frälsningen - möjlig. Idag, på Guds Moders avsomnandes högtid, har vi anledning att begrunda hennes storhet!
Fader Mikael predikar om människans kallelse, med anledning av den härlighet Kristus uppenbarar på förklaringsberget (Matt 17:1-9).
Fader Mikael predikar om hur vi kristna, barn och vuxna, kan hjälpa våra vänner och människor i vår omgivning att få tillbaka sina andliga sinnen. Vi kan hjälpa dem att se Kristus och lovsjunga honom. På så vid blir vi Guds medarbetare! Dagens evangelium: Matt 9:27-35.
Idag på söndagen för alla heliga hör vi om kostnaden för att följa Jesus. "Den som förnekar mig...", "Den som inte tar sitt kors och följer mig..." osv. Det kristna livet är svårt, det är ett martyrium, "rött" eller "vitt". Jesus har gjort allt för oss: inkarnationen, korset, graven, uppståndelsen, himmelsfärden och sändandet av Anden. Frågan är: vill vi ta emot det? Vill vi realisera det i våra liv? Och har vi beräknat kostnaden?
På pingstdagen firar vi att Gud tar sin boning i oss genom att Anden fördelades över apostlarna. Genom deras efterträdare biskoparna och den heliga myrrasmörjelsen tar Anden också sin boning i oss troende. Den Helige Ande ger Kyrkan och varje kristen liv. Om Anden kan tyckas svår att greppa, så kommer Andens gestalt träda fram tydligare i den mångfald i enhet som utgör skaran av de heliga inför Guds tron vid tidens slut. Må vi samarbeta med Gud för att vara en del av den skaran!
Johanne 17:1-13 är inte så lätt att förstå. Fader Mikael förklarar hur Gud bevisar sin kärlek till oss människor utifrån kyrkoårets högtider. Vid Kristi himmelsfärd tar Kristus vår mänskliga natur till Faderns högra sida, till full gemenskap med Gud. Hur kan vi bli delaktiga i denna överflödande kärlekshandling? Genom att själva älska Gud och vår nästa.
Predikan om när Jesus botar den blindfödde mannen (Joh 9:1-38), och hur dennes tro fullkomnas successivt. Även något om hur högmodet hindrar tron att växa, men att ödmjukheten är grundval för varje andligt husbygge.
Den lame mannen i söndagens evangelietext (Joh 5:1-15) lär oss om ett världsligt och sekulärt perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv som uppehåller sig vid det jordiska, och inte förmår lyfta blicken till den andliga verklighet som Kristus uppenbarar. I detta gör han sällskap med flera andra i evangelierna: Nikodemus, den samariska kvinnan, folkhopen i Johannesevangeliet kapitel 6. Men när Jesus talar och befaller, då förmår vi lyfta blicken och se tillvaron med hans blick. Då kan vi se bortom sekulära perspektiv och jordiska omsorger, och bli sant upplysta. Ännu idag hör vi Kristi röst ljuda i Kyrkans heliga tradition, och som ortodoxa kristna är vårt andliga liv avhängigt av om vi förmår lyssna till Herrens röst i hans Kyrka.
Josef från Arimatea och de myrrabärande kvinnorna (Mark 15:43-16:8) är exempel på människor som kommit i olika timmar. Josef kom i den elfte, de myrrabärande kvinnorna arbetade från första timmen. Båda får sin lön av Herren i samband med uppståndelsen.
På Palmsöndagen (Joh 12:1-18) hör vi om hur Maria smörjer Jesu fötter, Judas förargas över vad han anser vara "slöseri", och de hebreiska barnen hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem på en åsna. Dessa tre teman ger oss något att begrunda även idag: att tillbe Gud förbehållslöst, att inte tappa modet när högt uppsatta ledare sviker Gud, och att hälsa Jesus med barnasinne i djup ontologisk bemärkelse.
Med utgångspunkt i heliga Maria av Egyptens liv och omvändelse predikar fader Mikael om den mänskliga sexualitetens rätta plats och bruk.
På korsärandets söndag hör vi Jesus säga: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig" (Mark 8:34-38). Korset vi har att bära är frivilligt. Det är tungt. Det är vår frälsning.
Första söndagen i fastan kallas för ortodoxins seger, och vi firar den sedan 800-talet, då Kyrkan slutligen besegrade den teologi som var fientlig till ikoner. Men vad är en ikon? Eller, rättare sagt, vem är en ikon? Denna predikan undervisar om att ikoner är långt mycket mer än vackra bilder. De är ikoner av ikoner av honom som är Ikonen.
Söndagen dagen före stora fastan inleds kallas för Förlåtelsens söndag. I evangelieläsningen (Matt 6:14-21) hör vi Herren Jesu ord: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser." Men vem kan förlåta på det viset? Så ofta vill vi istället ta rätten i egna händer. Dock förblir förlåtelsen grundläggande för sant kristet liv. Detta är denna söndags radikala budskap: Förlåtelsen är lika fundamental som svår, och den är Guds rikes eskatologiska frö.
Evangelietexten denna söndag talar om Människosonens återkomst i härlighet (Matt 25:31-46). Då ska alla människor uppstå från de döda, och Kristus ska hålla dom. Detta är omvittnat i Gamla testamentet, och är en lika fast lära i Kyrkan som den om Guds barmhärtighet. Men, som man säger, inte ens Gud kan frälsa den som inte omvänder sig till honom. Denna predikan handlar om domen, om varför och till vilket öde människan skapades, och om vad som karaktäriserar de rättfärdiga och de orättfärdiga.
Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32) är hela evangeliet i kortformat. I berättelsen om sonen som tar ut sitt arv i förskott ser vi Adam och Eva som brådmoget sträcker sig efter vad de blivit utlovade men inte är redo för ännu. Istället för samarbete med Gud till frälsning och gudomliggörelse försöker sonen sig på att gudimliggöra sig själv genom att följa sina impulser. Dock, oavsett hur tragiskt detta egoistiska och otacksamma fall är, så är Faderns barmhärtighet och bemötande själva huvudpoängen i texten.
Liknelsen om publikanen och farisén (Luk 18:10-14) lär oss inget nytt, egentligen, sett till Bibelns vittnesbörd. Likväl är det en läxa som vi gång på gång behöver höra: ödmjukheten är en gudomlig frälsande dygd. Högmodet är en djävulsk förbannad last. När vi nu närmar oss stora fastan inför påsk måste vi lyssna och lära: må vi sträva efter ödmjukheten som kommer av omvändelse till Gud.
"Kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Tom 6:10). Sackeus älskade pengar. Hans liv var inriktat på jordisk njutning. Ändå fanns en gnutta längtan hos honom att se Kristus. Denna lilla ljusglimt påminner oss om att kristna aldrig kan tappa hoppet. "Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat" (Luk 19:10).
”Omvänd er, ty himmelriket är nu här”! (Matt 4:17) Detta är de ord med vilka Jesus inleder sin offentliga verksamhet. Johannes förkunnade att himmelriket var nära. Jesus säger att det är här, det har kommit. Dessa korta och kärnfulla ord inbjuder oss att fundera på vad himmelriket och Guds rike är egentligen.
Idag firar vi paradoxernas stora högtid. Hör vad vi sjunger under den stora nattvardsbönen: ”Jag skådar ett förunderligt mysterium: grottan är himmelen, jungfrun kerubernas tron, krubban en härlig plats där Kristus, ofattbar Gud, vilar.” Dessa paradoxer får oss att begrunda vilket ofattbart mysterium som julens budskap innebär.
När vi hör något som tycks oss motsägelsefullt måste vi stanna upp och tänka till. Det är paradoxens pedagogiska syfte. För vad, av allt Gud gjort för människan från världens skapelse fram till den där natten i Betlehem, vad är större, mer generöst, mer självutgivande kärleksfullt, än att låta sig födas av Jungfrun? Inget.
På Kristi förfäders söndag läser vi en liknelse om en man som bjuder in till fest (Luk 14:16-24). Men de bjudna vill inte komma! De har alla sina ursäkter: nån har köpt oxar, en annan har köpt mark, en tredje har gått och gift sig. Det är en bild för det judiska folket som inte trodde på Jesus Kristus. Men samtidigt vördar vi Kristi förfäder som levde i tro på den kommande Messias. Vem är då en sann Israel? Det är Kristus. Och den som lever i och av honom är Guds Israel, "här är inte längre jude eller grek". Ortodoxa Kyrkan är Guds Israel, Kristi kropp.
Fader Damaskinos från klostret Xenofontos på berget Athos besökte oss igen och predikade om våra begär. Evangelietexten handlade om den rike ynglingen (Luk 18:18-27). Hans främsta begär var till pengar och rikedom. Vi kan lida av andra missriktade begär, men frågan är hur vi ska förmå rikta dem mot Gud och därmed "läka" våra begär?
Fader Mikael predikar om Jesu liknelse om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37). Vem är min nästa? Och hur mycket ska jag älska? Det är frågor som denna liknelse besvarar.
I berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31) lär vi oss innebörden av att ha sitt namn skrivet i livets bok, eller att raderas från densamma. Har ens öde något med rikedom att göra? Ja, men det är rikedom i Andens frukt som är avgörande. Och en döpt myrrasmord ortodox kristen är oändligt rik!
Söndagen 17/10 hade vi besök av patriarkens vikarie arkimandrit Jean. Han predikade om vad som kännetecknar en sund och sann ortodox kristen tro. Predikan kretsade kring det kristna livets tre stadier: rening (purification), upplysning (illumination) och gudomliggörelse (divinisation/theosis).
Änkan i Nain får sin son tillbaka till livet (Luk 7:11-16), men inte genom långa böner och ritualer som profeterna fick hänge sig åt, utan genom Skaparens egna ord. Samma ord som gav liv åt stoftet i Edens lustgård gav nu livet åter åt det stoft som vilade på dödsbädden. Samma ord talar liv till oss idag.
Fader Mikael predikar över helige Johannes teologen och evangelisten. Det är festdagen till minne av hans avsomnande, och vi kan ställa oss frågan vem denne Jesu lärjunge egentligen var? Det visar sig att han gått i skola hos jungfru Maria och Kristus själv och så lärt känna kärleken. Såsom "kärlekens apostel" förmedlar han vidare den sanna kristna tron till sina efterkommande, och till oss idag. Vad kan vi lära av honom: bl.a. jungfrulighet och kärlek i handling.
Söndagen före korsets upphöjelse får vi höra evangeliet i Johannesevangeliet 3:16 - "Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." För en del är detta dåliga nyheter, men för oss är det goda nyheter!
Fader Damaskinos från klostret Xenofontos på berget Athos gästade församlingen på föregående söndag. Högtiden var helige Johannes Döparens och Förelöparens halshuggning, och predikan handlar om detta stora helgon som med Frälsarens ord är den främste född av någon kvinna.
Fader Mikael predikar över dagens högtid: Gudaföderskans avsomnande. Vem var den heliga Jungfrun, och varför vördar vi henne? Av flera anledningar, men bland annat för att hon är porten mellan det gamla förbundet och det nya som är Kristi Kyrka. Men också för att hon, genom sitt "ja" till Gud, är porten mellan evigheten och nuet.
Hur kan vi vara världens ljus om Kristus påstår att han inte kommit för att upphäva lagen (Matt 5:14-19)? Vad betyder det att han ska fullborda lagen? Att inte en prick i lagen ska förgås? Jo, allt får sin förklaring i Kristi Kyrka, genom den Helige Andes utgjutande.
Vad hände på pingstdagen i Jerusalem ca. år 33? Vad händer vid myrrasmörjelsens sakrament? Samma sak som hände när Gud, i sin helighet och härlighet, tog sin boning i templet. Det gamla förbundet och templet är obsolet. Jesus Kristus är det nya templet, och vi är delar i hans kropp. Men vi är också Guds tempel, eftersom Guds Ande bor i oss.
Likt den blinde mannen vid dammen Siloam är vi blinda (Joh 9:1-38), fast andligen. Vi får vår syn åter av Skaparen själv. Med nya ögon kan vi se och bli i sanning upplysta. Då kan vi, med den blindfödde mannen, återvända till Människosonen och tillbe honom.
Den lame mannen lyfts ur sin misär av den ende som kunde göra det: Kristus själv (Joh 5:1-15). När den sjuke nu blivit frisk får han höra de allvarsamma orden: "Synda inte mer!" Evangeliet kräver omvändelse från synd och andlig död. Missa inte den biten.
Det finns många missförstånd idag om kroppen vid uppståndelsen. En del tror att vi kommer uppstå som androgyna könlösa varelser. Andra att kroppen inte ens kommer uppstå - bara själen! Orsaken till dessa missförstånd kan variera, men båda har sina rötter i gnostisk dualism, och uppträder lätt när man kapar kontakten med Kyrkans heliga tradition. Dagens evangelietext (Joh 20:19-31) belyser dock mycket tydligt vår personliga kropps delaktighet i uppståndelsen.
På Palmsöndagen rider Jesus in i Jerusalem på en åsna. Detta är ett uttryck för ödmjukhet. Det är just genom hans totala ödmjukhet som han vinner seger över döden. Om han är vår kung och herre bör vi efterlikna honom och öva oss i samma ödmjukhet, en ödmjukhet som segrar.
På förklaringsberget strålar Kristus av oskapat ljus. I folkhopen (Mark 9:17-31) befaller han demonen med auktoritet. Båda dessa vittnar om Guds seger i Kristus Jesus över denna världens falska furste. Mot denna bakrund inbfinner sig frågan: vem tjänar du? Vem tillber du? Gud eller de onda andarna?
Idag är det förlåtelsens söndag, och är det något vår tid behöver så är det förlåtelse. Men vad är förlåtelse? Det är en praktik, en askes, en profetisk akt. Genom förlåtelsen gör vi Guds rike närvarande ibland oss här och nu. Därför är förlåtelsens söndag steget in i fastan inför påsk.
Lukasevangeliet 15:11-32 berättar Jesus liknelsen om den förlorade sonen. Vad hade hänt om vi berättade den liknelsen, hur hade den låtit då? Vår bild av vem Gud är påverkar hur vi förhåller oss till honom, och hur vi omvänder oss (om ens alls?). Därför är det så viktigt att få höra om den kärleksfulle Fadern.
Kvinnan som kom ut ur Tyros och Sidon för att be Herren Jesus om förbarmande lär oss att ödmjukhet och uthållighet är två dygder som bär oss igenom prövningar. Dessa båda dygder odlas i vardagen alla små göromål. Predikan över dagens läsning: Matt 15:21-28.
Berättelsen om Sackeus i trädet (Luk 19:1-10) och hans möte med Jesus ger en god grund att förstå centrala begrepp som vad synd och ånger innebär i ortodox teologi, och vad ett sant mänskligt liv är tänkt att vara.
Tio spetälska blir botade av frälsaren Kristus, men endast en återvänder och tackar honom med hög lovsång (Luk 17:12-19). Ljudlig och helt överlåten är hans tacksamhet, och den tjänar honom till frälsning! En sådan tacksamhet tjänar som god förebild för oss döpta ortodoxa kristna!
Söndagen före Teofania handlar evangelietexten om helige Johannes Döparen och Förelöparen (Mark 1:1-8). Hans budskap är detsamma som Jesus Kristus: "Omvänd er!" Omvändelsen är helt nödvändig för ett kristet liv, men den är inte dyster och dunkel. På omvändelsen följer en glädje, Guds förlåtelse, den Helige Andes kraft och gudomliggörelsen möjlighet!
Julen är inkarnationens stora högtid, då Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Vi hälsar varandra så här: "Kristus föds!" och man svarar "Lovsjung honom!" Men må dessa ord inte stanna vid from sed bland kristna bröder och systrar. Hur ska vi kunna göra hela vårt liv till en enda lovsång till honom? Är det ens möjligt?
Vet du om att du ska dö? "Allt kött är hö och blomstren dö..." sjunger vi ju, så visst är vi medvetna om att vi ska dö en dag. Men lever vi enligt den vetskapen? I dagens evangelietext (Luk 12:16-21) dör en rik man plötsligt, och han kallas dåre. Hur ska vi leva så att vi är redo för döden, oavsett när den inträffar? Den rike mannen kallas dåre. Hur är man verklig rik och samlar skatter i himmelen? Hur kan man ens ta med sig något till himmelen? Om detta handlar denna predikan.
"Vem är Jesus?" Allt beror på hur du svarar på den frågan. I vår tid försöker människor svara så gott de kan: "han var rebell, feminist, profet, reformator, liberal, konservativ!" Ofta försöker man göra sitt bästa för att rekonstruera en bild man tror är historisk och "objektiv" för att besvara frågan om vem Jesus är. Kyrkan känner dock sin Herre och vet svaret på frågan mycket väl. Varför? Om detta handlar dagens predikan (Luk 8:41-56).
Jesus går utanför sitt eget område till gerasenernas område, där han befriar en hedning som är besatt. Detta är en bild för vår befrielse och frihet till att tjäna Kristus. Luk 8:26-39
Mitt i vardagen kommer Jesus med nytt liv till fiskaren Simon och hans kollegor (Luk 5:1-11). Efter en natt utan fångst svämmar vardagen över av det goda - och då kallar Jesus dem att följa honom. Skulle du gjort som de: lämnat allt och följt honom?
Gud är trofast när Sonen blir människa. Han är sann Gud och sann människa, och han kom inte för att döma världen men för att rädda den. Var och en som tror på honom ska få evigt liv. Men vad är tro? Det är att bli en ny skapelse i samarbete med Gud och i Kyrkans gemenskap. Predikan över Joh 3:13-17.
Den rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26) kunde inte tillbe bara Gud, utan gav Mammon en delad plats på hjärtats tron. Vi människor är skapta att tillbe Gud, då finner vi vår existentiella mening. Gång på gång visar Israels historia dock hur svårt det är att hålla sig till Gud och ingen annan.
Fader Mikael predikade på Gudaföderskans avsomnandes högtid om hur Jungfru Maria är vår främsta förebild som kristna. Hon utgav sig själv i osjälviskt tjänande för sin Son, vår Frälsare, och för hans kropp som är Kyrkan.
Fader Mikael predikar utifrån dagens episteltext (Rom 10:1-10). Kristus är lagens slut och varje kristens centrum. Eller borde vara i alla fall, eller hur? För vad händer när vi byter ut Kristus mot annat? Mot lag? Mot flyktig moral? Mot etnicitet? Vi går vilse, och när vi missar ett så viktigt mål innebär vår vilsenhet slutligen död.
Fader Mikael predikar över dagens evangelietext (Matt 6:22-33). Jesus säger att "ingen kan tjäna två herrar", dvs. "du ska inga andra gudar ha vid sidan av mig." Den kristnes ende herre är Herren Jesus Kristus själv. Men vi frestas att tillbe andra gudar: Mammon, ideologier, sex, acceptans, osv. När vi byter ut Herren mot någon av dessa falska gudar går vi vilse, och vilseför. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet..."
I evangeliet för alla helgons dag (Matt 10:32-33, 37-38, 19:27-30) talar Jesus kärva ord: "Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig." Hur ska vi förstå dessa ord? Vad innebär det egentligen att vara kristen, att följa Jesus? Hur ska man tänka om nation, familj, ideologier och andra engagemang som möter oss i världen? Detta handlar denna predikan om.
Första liturgin efter uppehållet (pga. Covid-19), och behovet av att få höra om de glada nyheterna är trängande. Bra därför att Jesus talar om sin eviga delade härlighet med Fadern i dagens evangelietext (Joh 17:1-13), och att han ska förhärliga den mänskliga natur han antagit genom uppståndelsen och himmelsfärden. Och så bra att Paulus varnar för "rovlystna vargar" som ska komma in och förstöra flocken. Idag firar vi fäderna vid första ekumeniska konciliet. Dessa heliga fäder försvarade ortodoxins evangelium gentemot villolära. Men även idag måste vi vara på vår vakt!
Mitt i fastan ställer Kyrkan ett kors inför de troende, till uppmuntran och till utmaning. Uppmuntran, i vetskapen att vi nu är halvvägs genom fastan och skådar uppståndelsen några veckor bort. Utmaning i evangeliets text om att ta sitt kors och följa Herre Jesus Kristus (Mark 8:34-9:1). Men vilket kors är det vi ska ta upp? Om detta predika fader Mikael idag.
Första söndagen i fastan kallas för "Ortodoxins seger", eftersom ett kyrkomöte år 843 försvarade ikonernas plats i kyrkan. Ikonerna vittnar om att Gud blev sann människa, han lät sig ses. Filippos drar med sig Natanael i dagens evangelietext (Joh 1:43-51) med orden "Följ med och se!" Och Jesus säger till Natanael att "jag såg dig" redan innan de möttes. Gud ser oss, och älskar oss så mycket att han låter sig bli sedd av oss.
Fader Mikael predikar om yttersta domen. I dagens evangelietext berättas att Herren skiljer de rättfärdiga från de orättfärdiga (Matt 25:31-46). Redan nu dömer vi oss själva genom de livsval vi gör. Vandrar vi på dödens eller livets väg? Idag får vi stanna upp och reflektera över våra livsval och på allvar fråga oss vart hän det barkar.
Fader Mikael predikar om den förlorade sonen och den oöndligt älskande barmhärtige Fadern (Luk 15:11-32). Vi var en gång förlorade, både som "hedningar" och som personer. Genom Guds nåd har vi fått komma tillbaka till Faderns hus, där vi hör hemma!
Fader Mikaels predikan 12:e Lukassöndagen. Om de nio otacksamma spetälska, och den ende som återvände för att prisa och tacka Gud (Luk 17:12-19). "Han var samarit", skriver Lukas, som om han ville poängtera att det etniska ursprunget inte hindrar någon från att leva ett liv som behagar Gud. Paulus tar upp samma tema i episteln: "Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri..." (Kul 3:4-11). Vi är alla spetälska, orena av synd. Vi har alla blivit botade av Jesus. Både grek och svensk, både libanes och amerikan. Vad som spelar roll är om vi lever som den ende: i lovprisning och tacksägelse.
...dvs. utan att förvänta dig någonting tillbaka! På Juldagens liturgi läser vi Matteusevangeliet 2:1-12. Det är berättelsen om när de vise männen kommer först till Herodes och sedan till Kristus och Gudaföderskan. Vilket var deras ärende? Att tillbe. Så ska vi också leva.
Detta föredrag kom till på inbjudan av Teologiskt forum Björköby, Vetlanda pastorat. Fader Mikael talar om feminism och kamp i Kyrkan, och Guds Moder Maria, "Evas tårars befrielse", som förebild i Traditionen. Föredraget inleds med att studera de båda skapelseberättelserna i Första Mosebok. Ur dem och kyrkofädernas kommentarer om dem ser vi en ortodox antropologi. Därefter talar fader Mikael om Syndafallet och frälsningen ur ett ortodoxt kristet perpektiv. Vidare även om Marias roll i frälsningen. Avslutningsvis kommer en skiss av kvinnorörelsens historia i tre faser. Till sist ett förslag på hur en sund kristen feminism med rötter i den heliga Traditionen skulle kunna se ut.
Fader Mikael predikar med anledning av en nyligen upplyst broder genom myrrasmörjelsens sakrament. Predikan utgår från Paulus andra brev till Timoteus 1:8-18. Finns ett bättre tillfälle att påminnas om den första kärleken till Kristus? En själ innesluts i Kyrkans gemenskap. Änglarna gläds i himnmelen! Låt oss kristna inte svalna till ljumhet i vår kärlek till Gud och varandra. Vi bär ju hoppet, hopp för oss själva och för världen.
Fader Mikael predikar över den gångna söndagens evangelietext (Luk 18:35-43). Den blinde mannen ropar desperat vid Jerikos port. Andligen blinda människor ropar efter förbarmande idag. Hur ska vi svara dem: genom att räddhågset be dem hålla tyst, eller låta dem upplysas av Kristi ljus?
Var inte som den rike dåren i dagens evangelietext (Luk 12:16-21): han samlade skatter för sig själv. Hans sökande efter trygghet i jordisk rikedom fick honom att tillbe egot. Den tillbedjan består av pengar, sex, konsumism. Men tillbedjan av sann Gud består i barmhärtighet, medlidande, ödmjukhet. Genom dessa dygder är man rik inför Gud. Rikedom kan både fria och fälla, beroende på hur den används. Bli rik inför Gud! ge dig ut på dygdens och omvändelsens väg, så möter Gud upp med förberedda goda gärningar. Valet är ditt!
Fader Mikaels predikan om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19-31). Hur skiljde de sig åt? Kom den ena till helvetet på grund av sin rikedom? Och den andre till himmelen på grund av sin fattigdom? Nej, men deras karaktär skiljde sig kraftigt åt, och dygdens skola finner vi i Skriften.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, sägs det. Men vad betyder det? Är svensken mindre troende? Eller tror hon på ett annat sätt än tidigare? Vad var det som gjorde att alla trodde på Gud för 500 år sedan, men idag är det nästan en orimlighet att tro på Gud? Hur ska vi analysera läget för kristendomen i Sverige idag? Vilka fallgropar finns, och vilka möjligheter? Fader Mikael föreläste på Studieförbundet Bildas ungdomskonferens 2019-10-26. Temat på föreläsningen var filosofen Charles Taylors perspektiv på sekularisering, samt vilka särskilda möjligheter den Ortodoxa Kyrkan har att verka i ett sekulariserat samhälle.
Mannen som mötte Jesus och blev botad av honom "var vid sina sinnen" (Luk 8:26-39). Folkhopen som mötte Jesus och blev hotade i sin bekvämlighet drabbades av stor fruktan. Hur vill du ha det? Vill du bli "vid dina sinnen" eller vill du drabbas av fobi?
Liknelsen om såningsmannen (Luk 8:5-15) är en berättelse om hur människor tar emot Guds evangelium. En del är hårda som vägkanten och kan aldrig tro. Somliga är steniga och förmår inte få trons rötter att växa. Ytterligare andra låter ogräs växa upp i hjärtat och vilseförs av det. Men en del har berett sitt hjärtas åker genom ödmjukhet, ett aktivt liv i Kyrkans gemenskap, och omvändelse. Dessa bär god frukt!
"Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig", säger Jesus. Hur är det möjligt? Vår tid präglas mest av vrede och missunnsamhet. Vreden är ett gift i hjärtat. Det finns bara ett enda rättfärdigt skäl att bli vred, och det är på den egna synden! Om vi tror oss ha rätt att bli vreda lurar vi oss själva och bjuder in stolthet, högmod och självrättfärdighet i våra hjärtan, och då kan vi inte se Gud. Istället: "Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig" (Luk 6:31-36).
Fader Mikael predikar om korsets två centrala sidor i kristen tro: Kristi död på korset och vår egen död på korset. Ta ditt kors och följ mig, säger Herre, och Paulus säger: Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. En stötesten och dårskap, en skam som en del kristna inte ens vill befatta sig med. Markion och framgångsteologin får sig en omgång, så även egot. Markus evangelium 8:34-9:1, samt Galaterbrevet 2:16-20.
Det är lätt att förlora tron i denna kontrasternas svekfulla värld: än går allt vägen för oss, än går det åt skogen. Ibland vore det som om vi var i himmelen, men oftare slår kanske svårmodets vågor mot oss. Hur bevara tron, om än blott som ett senapskorn? Det är frågan. Fader Mikael predikar över dagens evangelietext (Matt 17:14-23).
Evangeliet för denna söndag är Matt 9:27-35. Jesus botar två blinda personer och driver ut en demon ur en stum så att han kan tala igen. Utöver miraklet att tre personer blir läkta kan vi också ta till oss av vad det innebär att vara andligt blind och stum. Då ser vi inte det sanna Ljuset och hör inte Guds Ord. Det är ett fruktansvärt öde!
Fader Mikaels predikan 21/7 2019, femte Matteussöndagen. Evangelium: Matt 8:28-9:1. Om Skaparens sorg vid åsynen av hur demonerna våldför sig på människorna, och hur han talar ett ord av auktoritet och kraft för att befria dem. Om människors andliga skygglappar och feghet inför mötet med den Herren som kastar omkull tillvaron.
På det svensk-ortodoxa familjelägret predikade fader Mikael över texten i Matteus evangelium 4:18-23. Då kallar Jesus sina första fyra lärjungar och uppmanar dem: "Följ mig!" Samma kallelse ljuder än idag för alla döpta ortodoxa kristna: "Följ mig!" säger Herren. Vi kan bli lika apostlarna! Det enda som står i vägen är vår ovilja att hörsamma kallelsen och följa Jesus.
Fader Mikaels predikan på pingstdagen 16 Juni 2019. Läsningar från Apostlagärningarna 2:1-11 och Johannesevangeliet 7:37-52; 8:12. Frälsningen är fullbordad, Anden har stigit ner över apostlarna och oss. Må vi inte bygga dämmen för de strömmar av levande vatten som flödar i de troendes hjärtan. Må vi istället växa till som andliga människor och bli en pingstens blommande äng där Guds Ande gör oss till dem vi är skapta att vara.
Fader Mikaels predikan från liturgin på Kristi Himmelsfärd 6/6 2019. Episteln hämtades från Apostlagärningarna 1:1-12. Evangeliet från Lukas 24:36-53. Kristus fullkomnar sin jordiska tjänst och tar vår mänskliga natur med sig till Faderns högra sida i himmelen. Så öppnas vägen för var och en av oss. Men vi behöver fortfarande Guds hjälp. Därför väntar vi på att "rustas med kraft från höjden", dvs. ta emot den Helige Ande. Denne steg ned över apostlarna på pingstdagen, och över var och en ortodox kristen vid myrrasmörjelsens mysterion.
Fader Mikaels predikan sjätte söndagen efter påsk, om den blindfödde mannen och att skåda ljuset (Joh 9:1-38). Tvätta dig i Siloam, den utsände, dvs. Kristus. Låt din andliga blick klarna i dopets sakrament så att du kan skåda Kristus, det sanna ljuset!
Fader Mikaels predikan utifrån berättelsen om när Jesus botar den lame mannen vid Betesdadammen vid fårporten i Jerusalem (Joh 5:1-15). Vid en första läsning ser vi barmhärtighetens Herre, Gudsmänniskan Jesus Kristus, möta en människa i nöd och lyfta denne ur en hopplös situation. Vid en djupare läsning skönjer vi hela mänsklighetens potentiella frälsning i denne lame man. Läkaren besöker de sjuka, och efterfrågar deras frivilliga gensvar.
Fader Mikael predikar om Thomas möte med den uppståndne Kristus. Om hur Jesus Kristus hade samma kropp som förut, den han fick genom inkarnationen av jungfru Maria. Men också om hur hans kropp ändå är annorlunda efter uppståndelsen. Dessutom något om tro och tvivel, och om hur vi kan möta och vörda Jesus konkret idag!
Fr. Mikael predikar utifrån söndagens evangelietext, Markus 10:32-45. Om Jesu frivilliga lidande för sin självutgivande kärleks skull, och om en kristen maktanalys: de främste bland er är den som tjänar sin nästa - precis som människosonen!
Fader Mikaels predikan tredje söndagen i fastan, korsärandets söndag. Markus evangelium 8:34-9:1. Som efterföljare av Kristus, som frivilligt accepterade korset för vår frälsnings skull, så är vi som är kristna också kallade att frivilligt bära våra kors efter Herren. Korset är livgivande genom den självutgivande kärleken.
Fader Mikaels predikan på första söndagen i fastan, även kallad ortodoxins seger. Om vikten av att låta ortodoxin segra i ens eget liv så att vi blir sanna tillbedjare av Gud. Och i den strävan är fastan fundamental!
Fader Mikaels predikan över Jesu liknelse om den förlorade sonen. Det viktigaste vi kan ta med oss från liknelsen är att Gud vill ha gemenskap med oss, att Gud möter oss med överflödande kärlek när vi vänder om till honom, och att vi inte ska döma någon enda av våra medmänniskor.
Fader Mikaels predikan om den Kananeiska kvinnan som uthålligt bad om Jesu förbarmande, och som genom sin uthållighet och tro fick undervisa apostlarna och oss. Be så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta och dörren ska öppnas för er.
Fader Mikaels predikan om Sackeus, syndaren som alla hade gett upp hoppet om. En kortvuxen rik tullindrivare som skämmer ut sig i ett träd, men som söker sanning och förlåtelse med ett ödmjukt hjärta. Vi människor ska inte döma, för vi ser bara synden. Gud ser graden av omvändelse och ödmjuk strävan, och Gud kan frälsa!
Fader Mikaels predikan över de tio spetälska som blev botade av Jesus i Lukasevangeliet 17:2-19. Enbart en av dem återvände och prisade Gud och tackade Jesus - och denne var dessutom Samarit, en främling och hedning! Vad lär oss detta stycket om tacksamhet?
På inbjudan av Klaradals kloster i Sjövik, Helige Franciskus systraskap, en av de grupper som lever kommunitets- eller klosterliv inom Svenska kyrkan, talade fader Mikael om fader Johannes av Valamo. Fader Johannes är ett av vår Kyrkas nyaste helgon, och en kär andlig vägledare för många genom sina brev. Han kombinerar djupa rötter i ortodox asketisk tradition med jordnära medlidsamma råd för den moderna människan. Föredraget är drygt 30 minuter och skissar fader Johannes liv och karaktären på hans andliga vägledning.
Fader Mikael predikar kort och koncist om varför vi firar Teofania, Kristi dop och uppenbarelsen av att vi ska tillbe Treenigheten.
Fader Mikael frågar sig varför blev Gud människa, julens stora under? Svaret är rikt och vittnar om Guds stora kärlek till mänskligheten och personerna. Gud blev människa för din frälsning!
Fader Mikaels predikan från dagens gudstjänst. Om den sjuka kvinnan i synagogan som Jesus såg, och läkte. Och om den hycklande föreståndare som ägnat hela sitt liv åt att studera Mose lag men ändå missade målet. Luk 13:10-17. Skynda till Jesus, kasta era bekymmer på honom som har omsorg om er.
Fader Mikaels predikan om den rike mannens fråga om hur han skulle vinna evigt liv (Luk 18:18-25). Gud är den ende som kan ge evigt liv. Det förmår inte rikedom, fåfänga eller högmod. Men rikedom är kletigare än klister, och kärleken till pengar är roten till allt ont. Därför behövde denne rike man höra "Sälj allt du äger", för endast så kunde just han nå evigt liv. Vad behöver du sälja eller göra dig av med för att nå evigt liv? Eller rättare sagt, vem tillber du istället för Gud?
Dagens evangelietext är liknelsen om den barmhärtige samariten. Fader Mikael predikar om faran med självrättfärdighet, tro utan gärningar och tilltro till världsliga ideologier som t.ex. kapitalism, socialism eller egoism. I slutänden är det mest centrala för vår tro att vi sätter allt vårt hopp till Gud och vandrar i de goda gärningar han förberett för oss.
Fader Mikaels predikan på fjärde lukassöndagen. Evangeliet hämtades från Lukas 8:5-15 och handlade om såningsmannen. Gud är såningsmannen, utsädet är Guds Ord, dvs. sanningens Evangelium. Vägkanten, den steniga marken, marken med tistlar och den goda jorden är olika sätt människor tar emot (eller inte tar emot) Guds Ord. Vem av dem du är bestämmer du själv, men den goda jorden kräver asketiskt arbete.
Fader Mikaels predikan på tredje lukassöndagen, 181007. Evangeliet hämtat från Luk 7:11-16, änkan i Nain och hennes döde son. Predikan pekar på hur det som utspelade sig utanför Nain är frälsningen i mikroperspektiv: Jungfrun son möter änkans son, den enfödde återupplivar den enfödde, livet besegrar döden. Även vi går från död till liv i mötet med Herren Jesus Kristus.
Fader Mikael predikar om när Jesus kallar Simon Petrus och andra att följa honom i Luk 5:1-11. Om hur Simon i mötet vem Jesus ser vem han själv är - syndaren i behov av barmhärtighet - och vem Jesus är - skapelsens Herre, helig Gud. En sann omvändelse måste även prägla våra liv som kristna.
Fader Mikael predikar utifrån Joh 3:13-17.
"Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom."
Matt 21:33-42
Fader Mikaels predikan om det livsvikta faktum att Jesus måste utgöra grund, början, syfte och utgångspunkt för hela det kristna livet. Det räcker inte med att tänka att Jesus är en uppsättning normer och värderingar, då hamnar du fel. Jesus är hörnstenen, vare sig du gillar det eller inte, och utan honom blir det inget hus.
Fader Mikaels predikan utifrån Matt 18:23-35, om den otacksamme tjänaren. Låt inte stoltheten bygga dammfästen i ditt hjärta som hindrar förlåtelsens flöde från Gud till dig och andra människor.
Fader Mikaels predikan på söndagens liturgi under det ortodoxa familjelägret i Berghem, norr om Munkedal 2018-07-01. Evangelietexten var Matt 8:28-9:1 om de två besatta männen i Gerasenernas område i Dekapolis. De onda andarna känner genast igen exakt vem Jesus är: "Vad vill du oss, du, Guds Son?" Men samma onda andar gör allt i sin makt för att få oss att glömma Gud. Vaka och be, kristen, så att du inte lever bland gravarna på kyrkogården, naken och utelämnad.
Kristen tro är på allvar, den är svartvit. Du kan inte tjäna två herrar. Stäng inte själens öga! Famla inte i andligt mörker. Låt inte mammon eller andra sk. gudar leda dig bort från Gud som älskar dig mer än du anar.
Fader Mikaels predikan på alla helgons dag 2018. Om att se på Jesus som trons upphovsman och fullkomnare.
Fader Mikaels predikan på söndagen för fäderna vid det första ekumeniska konciliet. Om att läran spelar roll, och att Kyrkan bevarat rätt lära genom seklerna.
Fader Mikaels predikan med anledning av aposteln Simon Ivrarens festdag och vuxendop med myrrasmörjelse i församlingen. Likt Seloterna, som stred mot den romerska staten, måste vi också bruka våld, fast inte konkret våld utan det slags andliga våld som gör att vi når himmelriket. Handsken är kastad, kampen ligger framför. Men Gud är barmhärtig och har gjort allt för oss!
Fader Mikaels predikan på den lame mannens söndag 2018. Frågan Jesus ställer till den lame mannen vid betesdadammen är huruvida han vill bli frisk eller inte. Det självklara svaret är väl ja, eller?
Fader Mikaels predikan på myrrabärerskornas söndag 2018, de som på grekiska kallas myrroforer. Den finns en viss fobi mot kristendomen i samhället idag, men vår uppgift som kristna är inte att drabbas av fruktan och fobi inför vår uppgift att bära evangeliet till alla folk, utan vi ska vara som myrrabärerskorna: vi ska bära evangeliets väldoft ut i världen.
Fader Mikaels predikan på palmsöndagen 1/4 2018. Text Joh 12:1-18. Om att Jesus äger situationen, att palmsöndagen är profetiskt fullspäckad, att människor lider av samma pöbelmentalitet då som nu, att vi ska ta myrrabärerskorna, som t.ex. Maria av Betania, till förebild.
Fader Mikaels predikan utifrån dagens evangelietext från Markus 9:17-31, inklämd mellan berättelsen om Kristi förklaring och hans andra förutsägelse om sitt lidande. Jesus botar en pojke som lider av en ond ande.
Fader Mikael predikar om förlåtelsen som himmelsk och gudomlig, och att den stoppar den ondes planer rakt av. Förlåtelsen är att åkalla himmelriket, och en utmärkt väg in i stora och heliga fastan.
Fader Mikaels predikan på den förlorade sonens söndag 2018. Om att inte döma någon, om att världens lockelser är kompost, och om att Gud möter oss med öppen famn när vi omvänder oss till honom.
Fader Mikaels predikan om Sackeus, hur han fattade mod när Jesus ville stanna i hans hem och bli Herre över hans liv. Då agerade Sackeus på sin omvändelse och handlade kristligt, modigt, rättrådigt och klokt.
Fader Mikael predikar över julens glädje och Kristi födelse. Att Guds Son blev människa av den Helige Ande och jungfru Maria pekar på Guds trofasthet och enorma kärlek till människan genom sitt utgivande. Det var vi som gick vilse, men det är Gud som letar upp oss igen. Detta ger orsak att "inte vara rädda" längre, och att "glädja sig" enligt änglarnas uppmaning till herdarna i julnatten
Fader Mikael predikar över liknelsen om mannen som bjöd in till fest, men hans vänner ursäktade sig och dök inte upp (Luk 14:16-24). Gud bjuder oss till fest vid varje liturgi, och där får vi äta gudomligt liv, men ofta avstår vi med olika ursäkter. Varför?
Fader Mikael predikar om tiggaren Bartimeus vid Jerikos port, och hur hans desperata rop resulterade i omvändelse och lovsång för honom själv och andra i hans närhet.
Fader Mikaels predikan 2017-11-18 om att inte samla skatter på jorden, att inte söka fåfängt erkännande i världen, utan ägna livet åt att vinna skatter hos Gud. Evangelietexten var Lukas 12:16-21.
Fader Mikael predikar om liknelsen om den barmhärtige samariten. Den laglärde som ville pröva Jesus kunde Skriften men förstod inte dess innebörd. "Vad står det i Skriften? Hur läser du?" frågar Jesus honom, och oss.
Fader Mikael predikar om den besatte mannen bland gravarna. Var på din vakt så att du inte lockas längre och längre bort från den väg som leder till Gud!